Många av de projekt som pågår vid KulturÖsterbotten har historisk inriktning. Medeltiden levandegörs och utforskas på Korsholms vallar. Den österbottniska sjöfartens storhetstid lyfts fram och våra österbottniska städers rika historia uppmärksammas. Vårt immateriella kulturarv finns aktivt med i allt från traditionella träbåtar till dagliga seder och bruk. Många av de författare som under hösten deltar i LitteraTur och Retur och i Svenska veckan ger ut böcker med förankring i historien, i allt från Vasa brand till brukssamhällets industrihistoria. Kvinnornas historia berättas ur flera perspektiv.

Genom detta fönster till historien kan vi föreställa oss hur livet tedde sig för människorna som levde i Österbotten för hundra eller rentav femhundra år sedan. Hur såg deras framtidsdrömmar ut? Vad gjorde de för att för en stund fly sin vardag?

Jag tror att vi som människor inte har förändrats särskilt mycket under århundradena. Vi bär på drömmar om en lycklig framtid, om hälsa, framgång och rikedom, om kärlek och vänskap – precis som människorna som levde på Korsholms vallar för femhundra år sedan.

Kultur i alla former – musik, berättelser, lekar och skådespel – var och är viktigt för oss. Mänskligheten har under hela sin historia haft behov av kulturella upplevelser. De fynd som hittades under utgrävningarna på Korsholms vallar i slutet av augusti och i början av september vittnar också om detta. En mungiga och en spelpjäs till ett brädspel från flera hundra år tillbaka i tiden berättar att det här levde människor som roades av musik och spel och som valde att frigöra sig från vardagen genom att spela tillsammans och umgås.

Idag spelar få av oss mungiga men de flesta av oss har musikströmningstjänster i sin smarttelefon. I stället för att bära runt på traditionella brädspel har vi speltjänster på telefonen. Skillnaden är egentligen inte så stor. Syftet och målet är desamma, enbart medlen och verktygen har förändrats.

Vi behöver kultur i olika former för att klara av att vara människor, nu precis som då – må vi då välja mungiga eller Spotify.

Många av de projekt som pågår vid KulturÖsterbotten har historisk inriktning. Medeltiden levandegörs och utforskas på Korsholms vallar. Den österbottniska sjöfartens storhetstid lyfts fram och våra österbottniska städers rika historia uppmärksammas. Vårt immateriella kulturarv finns aktivt med i allt från traditionella träbåtar till dagliga seder och bruk. Många av de författare som under hösten deltar i LitteraTur och Retur och i Svenska veckan ger ut böcker med förankring i historien, i allt från Vasa brand till brukssamhällets industrihistoria. Kvinnornas historia berättas ur flera perspektiv.

Genom detta fönster till historien kan vi föreställa oss hur livet tedde sig för människorna som levde i Österbotten för hundra eller rentav femhundra år sedan. Hur såg deras framtidsdrömmar ut? Vad gjorde de för att för en stund fly sin vardag?

Jag tror att vi som människor inte har förändrats särskilt mycket under århundradena. Vi bär på drömmar om en lycklig framtid, om hälsa, framgång och rikedom, om kärlek och vänskap – precis som människorna som levde på Korsholms vallar för femhundra år sedan.

Kultur i alla former – musik, berättelser, lekar och skådespel – var och är viktigt för oss. Mänskligheten har under hela sin historia haft behov av kulturella upplevelser. De fynd som hittades under utgrävningarna på Korsholms vallar i slutet av augusti och i början av september vittnar också om detta. En mungiga och en spelpjäs till ett brädspel från flera hundra år tillbaka i tiden berättar att det här levde människor som roades av musik och spel och som valde att frigöra sig från vardagen genom att spela tillsammans och umgås.

Idag spelar få av oss mungiga men de flesta av oss har musikströmningstjänster i sin smarttelefon. I stället för att bära runt på traditionella brädspel har vi speltjänster på telefonen. Skillnaden är egentligen inte så stor. Syftet och målet är desamma, enbart medlen och verktygen har förändrats.

Vi behöver kultur i olika former för att klara av att vara människor, nu precis som då – må vi då välja mungiga eller Spotify.

Har du någonsin undrat hur vissa människor verkar hantera motgångar bättre än andra? Svaret kan ligga i deras resiliens – en förmåga att studsa tillbaka när livet slår till. Resiliens handlar inte bara om att överleva tuffa tider, utan också om att växa och lära sig av dem. Vi frågade neuropsykolog Åse Fagerlund vad resiliens är, varför den är så viktig, och hur vi alla kan träna upp den för att bli starkare och mer tåliga när livet blir tufft.

Åse är filosofie doktor, neuropsykolog och psykoterapeut. Vid Samfundet Folkhälsans forskningscentrum, enheten för folkhälsoforskning i Helsingfors, leder hon sedan 2015 en forskargrupp som forskar i metoder att stärka välbefinnande hos barn, unga och vuxna, med mycket goda resultat.

Vad är resiliens?

• Resiliens kan beskrivas som förmågan att återhämta sig och komma igen efter motgångar, svårigheter eller traumatiska händelser. Det handlar om att kunna hantera och anpassa sig till utmaningar, stress och negativa livshändelser på ett konstruktivt sätt. Resiliens innebär inte bara att återgå till det normala efter en kris, utan också att växa och utvecklas genom erfarenheten, att gå starkare ur situationen än man var innan. Det handlar om att kunna förbli stark och flexibel även i pressade situationer och att hitta meningsfullhet och välbefinnande trots svårigheter. Resiliens handlar om att inte låta sig nedslås av hinder utan istället använda dem som möjligheter till personlig tillväxt och utveckling.

Till vad behövs resiliens?

• Alla möter vi på motgångar i livet, både större och mindre. Resiliens är ett livsverktyg som är viktigt att träna upp. Genom att bygga upp vår resiliens kan vi bättre hantera stress, motgångar och förändringar i livet. Vi blir också bättre på att hantera våra tankar, känslor och beteende. Det är avgörande för att vi ska kunna återhämta oss från svårigheter och fortsätta att växa.

Kan man träna upp sin resiliens?

• Ja det kan man, men om det skulle vara superenkelt skulle alla redan har gjort det. Det behövs både träning och tid. Barn kan ibland undra varför vuxna bättre klarar av motgångar och ofta beror det på att de haft många fler år av träning. Ett bra sätt att träna upp sin resiliens är att jobba på sina styrkor. Att bli medveten och fokusera på sina styrkor hjälper en att komma vidare istället för att fastna i negativa tankar. Man kan också träna på sin problemlösningsförmåga och träna på att be om hjälp. Man behöver inte klara av allt själv. Att ha människor att luta sig mot och dela sina erfarenheter med kan hjälpa till att öka ens förmåga att hantera motgångar och känna sig stark.

Texten är en del av Wasa Teaters pedagogiska material för familjeföreställningen Handbok för Superhjältar som har urpremiär den 16.3.2023. Föreställningens huvudperson Lisa hittar en magisk bok som visar sig vara en handbok för superhjältar. Genom intensiv träning och en stark inre drivkraft påbörjar Lisa sin resa för att bli superhjälten Röda Masken. Hennes nya styrkor hjälper henne inte bara att stå upp mot sina mobbare och besegra bovar, utan stärker också hennes tro på sig själv. Detta blir avgörande när Rosenhill ställs inför hotet från ärkeskurken Wolfgang och behovet av en superhjälte blir akut.

Har du någonsin undrat hur vissa människor verkar hantera motgångar bättre än andra? Svaret kan ligga i deras resiliens – en förmåga att studsa tillbaka när livet slår till. Resiliens handlar inte bara om att överleva tuffa tider, utan också om att växa och lära sig av dem. Vi frågade neuropsykolog Åse Fagerlund vad resiliens är, varför den är så viktig, och hur vi alla kan träna upp den för att bli starkare och mer tåliga när livet blir tufft.

Åse är filosofie doktor, neuropsykolog och psykoterapeut. Vid Samfundet Folkhälsans forskningscentrum, enheten för folkhälsoforskning i Helsingfors, leder hon sedan 2015 en forskargrupp som forskar i metoder att stärka välbefinnande hos barn, unga och vuxna, med mycket goda resultat.

Vad är resiliens?

• Resiliens kan beskrivas som förmågan att återhämta sig och komma igen efter motgångar, svårigheter eller traumatiska händelser. Det handlar om att kunna hantera och anpassa sig till utmaningar, stress och negativa livshändelser på ett konstruktivt sätt. Resiliens innebär inte bara att återgå till det normala efter en kris, utan också att växa och utvecklas genom erfarenheten, att gå starkare ur situationen än man var innan. Det handlar om att kunna förbli stark och flexibel även i pressade situationer och att hitta meningsfullhet och välbefinnande trots svårigheter. Resiliens handlar om att inte låta sig nedslås av hinder utan istället använda dem som möjligheter till personlig tillväxt och utveckling.

Till vad behövs resiliens?

• Alla möter vi på motgångar i livet, både större och mindre. Resiliens är ett livsverktyg som är viktigt att träna upp. Genom att bygga upp vår resiliens kan vi bättre hantera stress, motgångar och förändringar i livet. Vi blir också bättre på att hantera våra tankar, känslor och beteende. Det är avgörande för att vi ska kunna återhämta oss från svårigheter och fortsätta att växa.

Kan man träna upp sin resiliens?

• Ja det kan man, men om det skulle vara superenkelt skulle alla redan har gjort det. Det behövs både träning och tid. Barn kan ibland undra varför vuxna bättre klarar av motgångar och ofta beror det på att de haft många fler år av träning. Ett bra sätt att träna upp sin resiliens är att jobba på sina styrkor. Att bli medveten och fokusera på sina styrkor hjälper en att komma vidare istället för att fastna i negativa tankar. Man kan också träna på sin problemlösningsförmåga och träna på att be om hjälp. Man behöver inte klara av allt själv. Att ha människor att luta sig mot och dela sina erfarenheter med kan hjälpa till att öka ens förmåga att hantera motgångar och känna sig stark.

Texten är en del av Wasa Teaters pedagogiska material för familjeföreställningen Handbok för Superhjältar som har urpremiär den 16.3.2023. Föreställningens huvudperson Lisa hittar en magisk bok som visar sig vara en handbok för superhjältar. Genom intensiv träning och en stark inre drivkraft påbörjar Lisa sin resa för att bli superhjälten Röda Masken. Hennes nya styrkor hjälper henne inte bara att stå upp mot sina mobbare och besegra bovar, utan stärker också hennes tro på sig själv. Detta blir avgörande när Rosenhill ställs inför hotet från ärkeskurken Wolfgang och behovet av en superhjälte blir akut.

Samkommunens vision är Utbildning och kultur i världsklass. Österbottningarna har i alla tider varit ett folk som gärna tagit kontakter utanför landskapets gränser för att idka handel och hämta inspiration i vardagen. Vi är stolta över vår region och har glädjande nog under senaste år inte heller varit blyga att på olika sätt hålla fram det kunnande och företagaranda som finns i vårt landskap.

I alla våra ansvarsområden har vi visat framfötterna helt i linje med vår vision. KulturÖsterbotten skapar mervärde genom ett intensivt och ömsesidigt samarbete med andra aktörer. Ett direkt resultat av detta arbete är att verksamheten kan expandera! Wasa Teater lever minsann upp till sin slogan Lokala upplevelser i världsklass. Ett resultat av gedigna samarbetet är det kraftprov vi tillsammans visar upp i samband med renoveringen av teaterhuset inför teaterns 100 års jubileum nästa år. Att det lokala hantverket i världsklass verkligen går hem i stugorna syns tydligt i bokningsläget för höstens stora premiär Gambämark. I Yrkesakademin i Österbotten har vi som bekant skördat framgångar på internationella tävlingsarenor men vi har också utvecklingsprojekt som exempelvis produktion av effektiva hus. Det kan bli ytterligare ett visitkort vi stolt kan visa upp för våra studerande och intressenter. Allt detta stöder och utvecklar grunduppgiften att stå för högklassig yrkesutbildning för unga och vuxna i vår region.

Genom ett ömsesidigt samarbete som bygger på förtroende och kunskap mårar vi å på i förverkligandet av samkommunens vår vision. Vi riktar fortsättningsvis fokus på hur vi utgående från detta på ett ännu mera aktivt sätt kan samverka så att vi också i fortsättningen ligger i topp.

Med dessa korta ord vill jag önska våra läsare och hela personalen en riktigt skön sommar!

Ulrica Karp
Direktör

Hela hösten har jag varje dag klockan 11 gjort samma sak. Jag laddar upp sjukvårdsdistriktets hemsida för att kolla antalet nya smittade coronafall i området. Då antalet smittade var som högst märktes det att andra också gjorde samma sak, webbsidorna var svåra att komma in på. Coronan har påverkat vår vardag på ett dramatiskt sätt. Med några timmars varsel har vi fått ställa om, ställa in och göra upp nya planer för vår verksamhet. Jag är otroligt imponerad av den handlingskraft som finns i vår organisation där var och en snabbt kan göra genomgripande och ofta helt oplanerade förändringar i verksamheten. I ett krisläge vet jag inte om det är vettigt att räkna upp vem som har kommit undan lindrigast och vem som har det värst, kontentan är ändå att vi alla påverkas mer eller mindre. Pandemin är gemensam, och den är ingens fel.

Det är också gemensamt vi kan vinna över den. Genom att iaktta försiktighet, använda munskydd, vara noggrann med handhygienen och hålla avstånd kan vi göra mycket. Jag tror också att ett förtroendefullt diskussionsklimat som inte fördömer, anklagar och pekar finger är ett synnerligen gott komplement till de officiella rekommendationerna. Av egen erfarenhet vet jag att myndigheternas smittspårning är långt efter virusets framfart, trots att spårarna gör så gott de kan. Jag menar vad hjälper det egentligen om spåraren ringer på den 13:de dagen av karantänen om jag inte tidigare fått reda på en eventuell exponering? Sannolikheten att jag insjuknar och eller smittar dag 13 och 14 efter exponering är betydligt mindre än låt oss säga dag 4 och 5 i denna fas. Därför är det otroligt viktigt att en person som misstänker att hen insjuknat i viruset vågar berätta om det till eventuella exponerade så kan de i sin tur iaktta försiktighet. I bästa fall visar testen negativt resultat.

Jag vet att det är tungt att tänka på försiktighet och distans under den mörka årstid vi har framför oss. Ta därför tillfällena då solen tittar fram under dagen tillvara och gå ut en sväng, då det är mörkt inne tänd några ljus som lyser upp och värmer, ljus och medmänsklighet är vad vi behöver nu.

Ta hand om varandra!

 Under vårvintern 2023 har riksdagsvalet präglat diskussionerna i media och partiernas kandidater har berättat om sina värderingar och prioriteringar på gator och torg, i insändare, sociala medier och valkompasser.

 Kandidaternas åsikter om landets ekonomi, försvarssambete, vård och omsorg, utbildning mm har ventilerats i stora debatter runtom i landet på lokal såväl som nationell nivå.

Men den politiska diskussionen om kultur och kulturens framtid har nästintill saknats helt. I de stora riksmediernas valkompasser fattas frågor om kandidaternas inställning till specifika kulturfrågor. Även i flera partiers valprogram lyser kulturen med sin frånvaro. Att man i den politiska valdebatten dessutom får höra att ”kultur är en lyxprodukt som vi just nu inte har råd med” ger en skrämselhicka.

Hur blev det nu såhär? Är inte kulturen värd någonting? Och vad är kultur egentligen?

Var och en av oss har säkert en egen definition vad begreppet kultur innebär. För någon kan kultur betyda ”finkultur” med opera, balett och klassiska verk. För en annan kan det betyda den lokala föreningens revy-uppsättning, barnteaterpjäsen som turnerar i skolan, en bok på eget modersmål, film och serier i tv eller på streamingtjänster, musik i bakgrunden på den lokala puben eller en jubileumskonsert i Schaumansalen. Oberoende av vad vi läser in i begreppet kultur upplever de flesta av oss att kultur är viktigt och det som definierar oss som människor. Under pandemiåren var det kulturinstitutionerna som tvingades stänga ner och det var dem vi saknade.

Vi måste få statliga garantier som signalerar att man tar kulturbranschen på allvar som den betydande arbetsgivare den är, och inser dess ekonomiska värde. Stöden från privata fonder och stiftelser är ovärderliga men de är kompletterande, inte ersättande finansieringsformer. Vi behöver professionell kulturproduktion likaväl som kulturproduktion utförd av tredje sektorn. Finansieringen för utbildning inom kulturbranscherna får inte äventyras. För oss finlandssvenskar måste det finnas utbildning på svenska i Finland för bildkonstnärer, musiker, producenter mfl inom både andra och tredje stadiet. Vi kan inte tillåta en kreativ, konstnärlig hjärnflykt utomlands om utbildning inte kan garanteras på eget modersmål.

När detta nummer av Svängrum-e läses vet vi hur det gick i valet. De följande fyra åren utvisar om vi valde rätt..

Första sidans ledarbild: Från Wasa Teater, Farsen " Man får väl ställa upp". Lina Eklblad, Susanne Marins, Tove Qvickström, Carola Sarén, Johan Aspelin. Foto Frank A. Unger

 Under vårvintern 2023 har riksdagsvalet präglat diskussionerna i media och partiernas kandidater har berättat om sina värderingar och prioriteringar på gator och torg, i insändare, sociala medier och valkompasser.

 Kandidaternas åsikter om landets ekonomi, försvarssambete, vård och omsorg, utbildning mm har ventilerats i stora debatter runtom i landet på lokal såväl som nationell nivå.

Men den politiska diskussionen om kultur och kulturens framtid har nästintill saknats helt. I de stora riksmediernas valkompasser fattas frågor om kandidaternas inställning till specifika kulturfrågor. Även i flera partiers valprogram lyser kulturen med sin frånvaro. Att man i den politiska valdebatten dessutom får höra att ”kultur är en lyxprodukt som vi just nu inte har råd med” ger en skrämselhicka.

Hur blev det nu såhär? Är inte kulturen värd någonting? Och vad är kultur egentligen?

Var och en av oss har säkert en egen definition vad begreppet kultur innebär. För någon kan kultur betyda ”finkultur” med opera, balett och klassiska verk. För en annan kan det betyda den lokala föreningens revy-uppsättning, barnteaterpjäsen som turnerar i skolan, en bok på eget modersmål, film och serier i tv eller på streamingtjänster, musik i bakgrunden på den lokala puben eller en jubileumskonsert i Schaumansalen. Oberoende av vad vi läser in i begreppet kultur upplever de flesta av oss att kultur är viktigt och det som definierar oss som människor. Under pandemiåren var det kulturinstitutionerna som tvingades stänga ner och det var dem vi saknade.

Vi måste få statliga garantier som signalerar att man tar kulturbranschen på allvar som den betydande arbetsgivare den är, och inser dess ekonomiska värde. Stöden från privata fonder och stiftelser är ovärderliga men de är kompletterande, inte ersättande finansieringsformer. Vi behöver professionell kulturproduktion likaväl som kulturproduktion utförd av tredje sektorn. Finansieringen för utbildning inom kulturbranscherna får inte äventyras. För oss finlandssvenskar måste det finnas utbildning på svenska i Finland för bildkonstnärer, musiker, producenter mfl inom både andra och tredje stadiet. Vi kan inte tillåta en kreativ, konstnärlig hjärnflykt utomlands om utbildning inte kan garanteras på eget modersmål.

När detta nummer av Svängrum-e läses vet vi hur det gick i valet. De följande fyra åren utvisar om vi valde rätt..

Första sidans ledarbild: Från Wasa Teater, Farsen " Man får väl ställa upp". Lina Eklblad, Susanne Marins, Tove Qvickström, Carola Sarén, Johan Aspelin. Foto Frank A. Unger

Jag har under hösten fått frågan om det fortfarande känns bra på nya jobbet. Och jo, det känns bra. Jag är fortfarande mycket imponerad över det breda och mångsidiga utbildningsarbete som bedrivs på Yrkesakademin i Österbotten. Jag får dagligen i mitt arbete som rektor möta professionella och engagerade arbetskamrater. Det känns bra!

Efter tre månader har jag så småningom börjat få en bild av vår verksamhet på YA och jag har börjat kunna koppla ihop personer till olika avdelningar och branscher. Men namn och terminologi må ännu få ta sin tid.

Jag har med min nya tjänst också fått ”ärva” skolans vision; utbildning i världsklass. Den har jag tagit till mitt hjärta och det känns rätt och riktigt att sträva framåt och uppåt. Det är dock bra att vara realist och samtidigt inse att ekonomiska realiteter samt reformer ibland sätter käppar i våra hjul. Det behöver inte helt stoppa oss men kan kanske göra oss lite försiktigare.

Vid YA:s fortbildningsdag 14.10.22 fick vi alla på YA ta del av värdefull information som berör de flesta av oss. Dagen avslutades med information om tävlingsverksamhet som ordnas nationellt och internationellt i yrkesskicklighet. Det var Maria Nyberg och Tommy Björklund från vårt campus i Pedersöre som berättade om de förberedelser som görs hos dem med tanke på närvårdare som vill och kan tävla för YA. Dessa förberedelser samt även den dagliga pågående undervisningen har gett goda resultat med fina pallplaceringar för YA genom årens lopp. Detta fina och professionella arbete har fört ut YA i världen för att representera vårt land och även internationellt har YA-tävlande presterat bra. Är inte detta världsklass så säg!

Vid en skolning/föreläsning vars datum och temarubrik jag ej mera kommer ihåg fastnade en lärdom hos mig, som jag tagit med mig i mitt rektorsarbete; sakkunskap och kunnande till all ära, men för att nå resultat i en organisation behövs en gemensam vilja, ett gemensamt mål och gemensamma krafter för att uppnå det målet. Jag är glad över att få vara en del av vår organisation för att tillsammans med alla inom YA jobba för utbildning i världsklass.

Jag har under hösten fått frågan om det fortfarande känns bra på nya jobbet. Och jo, det känns bra. Jag är fortfarande mycket imponerad över det breda och mångsidiga utbildningsarbete som bedrivs på Yrkesakademin i Österbotten. Jag får dagligen i mitt arbete som rektor möta professionella och engagerade arbetskamrater. Det känns bra!

Efter tre månader har jag så småningom börjat få en bild av vår verksamhet på YA och jag har börjat kunna koppla ihop personer till olika avdelningar och branscher. Men namn och terminologi må ännu få ta sin tid.

Jag har med min nya tjänst också fått ”ärva” skolans vision; utbildning i världsklass. Den har jag tagit till mitt hjärta och det känns rätt och riktigt att sträva framåt och uppåt. Det är dock bra att vara realist och samtidigt inse att ekonomiska realiteter samt reformer ibland sätter käppar i våra hjul. Det behöver inte helt stoppa oss men kan kanske göra oss lite försiktigare.

Vid YA:s fortbildningsdag 14.10.22 fick vi alla på YA ta del av värdefull information som berör de flesta av oss. Dagen avslutades med information om tävlingsverksamhet som ordnas nationellt och internationellt i yrkesskicklighet. Det var Maria Nyberg och Tommy Björklund från vårt campus i Pedersöre som berättade om de förberedelser som görs hos dem med tanke på närvårdare som vill och kan tävla för YA. Dessa förberedelser samt även den dagliga pågående undervisningen har gett goda resultat med fina pallplaceringar för YA genom årens lopp. Detta fina och professionella arbete har fört ut YA i världen för att representera vårt land och även internationellt har YA-tävlande presterat bra. Är inte detta världsklass så säg!

Vid en skolning/föreläsning vars datum och temarubrik jag ej mera kommer ihåg fastnade en lärdom hos mig, som jag tagit med mig i mitt rektorsarbete; sakkunskap och kunnande till all ära, men för att nå resultat i en organisation behövs en gemensam vilja, ett gemensamt mål och gemensamma krafter för att uppnå det målet. Jag är glad över att få vara en del av vår organisation för att tillsammans med alla inom YA jobba för utbildning i världsklass.

 Vi lever i en tid av omvälvande samhälleliga förändringar. Det som framstått som självklarheter är det kanske inte längre. Vi har information, vi vet mer än någonsin men hänger vi med? Förstår vi vad som sker omkring oss, gör vi de rätta kopplingarna? Vad är sant, vad är falskt? Och vad är nästa steg? Det är frågor som tangerar teaterns kommande uppsättningar under nästa spelår.

Berätta mera

Österbotten är en kulturell kraftkälla, vars särpräglade kulturliv står sig också i internationell jämförelse. Invånarna är stolta över landskapets kulturella mångfald, och det både syns och hörs att man gärna gör saker tillsammans.  

Så här inleds det uppdaterade österbottniska kulturprogrammet, som KulturÖsterbotten och Österbottens förbund arbetade fram under hösten 2020 och vårvintern 2021. Ordet ”tillsammans” är mycket medvetet valt. I arbetsprocessen med programmet märkte vi att samarbete är viktigt för vårt österbottniska kulturfält. 

Kulturprogram Österbotten 2021–2025 jobbades fram via fyra verkstäder, där kulturarbetare, kulturprofiler, kulturtjänstemän och kulturintresserade tillsammans funderade på värderingar och styrkor, utmaningar och framtiden för vårt österbottniska kulturliv. Vad förenar oss, vad kan vi bli bättre på, var är vi lika eller hur olika är vi egentligen?  

Öppenhet, mod och förtroende är starka värderingar. Modet att visa öppenhet och våga lita på andra är grundläggande förutsättningar för ett jämlikt samarbete. Ett starkt föreningsliv ligger ofta till grund för enskilt engagemang och föreningslivets styrka är jämlikheten i arbetet. Alla ska ha möjlighet att ta del av kultur. Tillgängligheten eller ekonomiska resurser ska inte vara hinder eller utgöra problem. Nya samarbetsformer och partnerskap kan tillföra kreativa lösningar t.ex. mellan det offentliga och det privata, över språkgränser, mellan olika förvaltningskulturer eller mellan det professionella och det hobbybaserade. Attityden till tvärkonstnärlighet och tvärvetenskaplighet är överlag positiv i Österbotten.  

Kulturupplevelser uppskattas allt mer och kulturarv och historieberättande blir en allt mer vedertagen metod inom näringslivet. Vem är du som företag? Vilken historia bär du med dig i ditt varumärke? Vilket kulturarv finns på den plats du gärna visar upp för besökare? Tjänster och produkter skapas allt oftare i samarbete mellan näringsliv och kulturproducenter. Verktygen för skapandet hittas t.ex. inom ordkonsten, bildkonsten och musiken.  

Framtidens kulturproducenter och -konsumenter fostras idag. Studiestigen från grundskola och grundläggande konstundervisning via andra stadiet till högskolestudier är inte alltid självklar. Kultur som en integrerad del av vård och omsorg, näringsliv eller turism ger nya möjligheter till professionellt arbete. Vi ser nya former av samarbeten födas, när förvaltningar omstruktureras, när utmaningarna förändras och när hoten utifrån är annorlunda än vad vi varit vana med.  

I Österbotten är vi vana ”ti arbejt i laag”. Eller som man brukar säga Kvevlax: E gaar betär tå ein skjutär å tan annin draager! 

Österbotten är en kulturell kraftkälla, vars särpräglade kulturliv står sig också i internationell jämförelse. Invånarna är stolta över landskapets kulturella mångfald, och det både syns och hörs att man gärna gör saker tillsammans.  

Så här inleds det uppdaterade österbottniska kulturprogrammet, som KulturÖsterbotten och Österbottens förbund arbetade fram under hösten 2020 och vårvintern 2021. Ordet ”tillsammans” är mycket medvetet valt. I arbetsprocessen med programmet märkte vi att samarbete är viktigt för vårt österbottniska kulturfält. 

Kulturprogram Österbotten 2021–2025 jobbades fram via fyra verkstäder, där kulturarbetare, kulturprofiler, kulturtjänstemän och kulturintresserade tillsammans funderade på värderingar och styrkor, utmaningar och framtiden för vårt österbottniska kulturliv. Vad förenar oss, vad kan vi bli bättre på, var är vi lika eller hur olika är vi egentligen?  

Öppenhet, mod och förtroende är starka värderingar. Modet att visa öppenhet och våga lita på andra är grundläggande förutsättningar för ett jämlikt samarbete. Ett starkt föreningsliv ligger ofta till grund för enskilt engagemang och föreningslivets styrka är jämlikheten i arbetet. Alla ska ha möjlighet att ta del av kultur. Tillgängligheten eller ekonomiska resurser ska inte vara hinder eller utgöra problem. Nya samarbetsformer och partnerskap kan tillföra kreativa lösningar t.ex. mellan det offentliga och det privata, över språkgränser, mellan olika förvaltningskulturer eller mellan det professionella och det hobbybaserade. Attityden till tvärkonstnärlighet och tvärvetenskaplighet är överlag positiv i Österbotten.  

Kulturupplevelser uppskattas allt mer och kulturarv och historieberättande blir en allt mer vedertagen metod inom näringslivet. Vem är du som företag? Vilken historia bär du med dig i ditt varumärke? Vilket kulturarv finns på den plats du gärna visar upp för besökare? Tjänster och produkter skapas allt oftare i samarbete mellan näringsliv och kulturproducenter. Verktygen för skapandet hittas t.ex. inom ordkonsten, bildkonsten och musiken.  

Framtidens kulturproducenter och -konsumenter fostras idag. Studiestigen från grundskola och grundläggande konstundervisning via andra stadiet till högskolestudier är inte alltid självklar. Kultur som en integrerad del av vård och omsorg, näringsliv eller turism ger nya möjligheter till professionellt arbete. Vi ser nya former av samarbeten födas, när förvaltningar omstruktureras, när utmaningarna förändras och när hoten utifrån är annorlunda än vad vi varit vana med.  

I Österbotten är vi vana ”ti arbejt i laag”. Eller som man brukar säga Kvevlax: E gaar betär tå ein skjutär å tan annin draager! 

Den 23 mars fick jag meddelandet ”Måsen hemma”. Detta betydde att ”vår mås” kommit hem till oss i Hangö igen, vilket den gjort under de senaste cirka 15 åren. Lite mat erbjuds måsen med partner under vistelsen. Detta har vårt lokala kråkpar även lärt sig och i år har de även haft med sig en unge som vi döpt till Junior. Diversiteten vid servering utökades med gråsparv som i år bestått av två klaner med upp till 25 livliga individer. Detta har föranlett en rätt livlig säsong på vår uteservering med många intressanta incidenter att ta del av. Det kan te sig mindre exotisk med dessa vanliga arter, men ger man dem tid och uppmärksamhet finns det mycket att uppleva, förundra sig över och glädjas åt. Att se närmiljön, det enkla som finns runt om oss, kan ge förvånansvärt mycket. För mig ger det, förutom att det stillar min nyfikenhet som biolog, möjlighet att varva ner, stanna upp och få energi. Jag känner att stunderna med måsen, de små grå sparvarna och kråkan Junior gett mig perspektiv och bättre möjlighet att kunna orientera mig i den kaotiska värld vi lever i.

Arterna är för oss vanliga och vi tar dem lätt för givet och det kan vara en överraskning för en del att den lilla gråa sparven nu har minskat drastiskt. Orsaker är bland annat förändrat jordbrukslandskap, färre betande djur, och ängarna och de öppna dikena som tidigare gav en diversitet har minskat. Detta för mina tankar vidare till hållbar utveckling och hur vi via högskoleutbildning kan bidra till att säkerställa att vi förmår hantera våra naturresurser på ett hållbart sätt samtidigt som vi har en ekonomisk, social och kulturell hållbarhet. Ett pussel som är mycket utmanande men som vi bör lägga på rätt sätt. Ett steg i denna riktning tog samtliga yrkeshögskolor i Finland hösten 2020 då programmet för hållbar utveckling och ansvarsfullhet lanserades. Yrkeshögskolornas hållbarhets- och ansvarsarbete styrs av FN:s program för hållbar utveckling Agenda 2030 samt undervisnings- och kulturministeriets riktlinjer för hållbar utveckling. För yrkeshögskolorna innebär ansvarsfullhet att vi i all vår verksamhet beaktar direkta och indirekta konsekvenser för det omgivande samhället.  Vår utbildning skall leda till att våra utexaminerade är experter som kan främja en hållbar utveckling i arbetslivet och samhället. Alla som utexaminerats skall erhålla grundläggande kunskaper om hållbar utveckling och ansvarsfullhet, inklusive klimatfrågor.

Det breda utbildningsutbud vi har vid Novia inom bioekonomi, företagsekonomi, teknik, sjöfart, konst och kultur samt hälsa och välfärd ger oss ypperliga möjligheter att jobba med samtliga grundpelare för en hållbar utveckling; ekonomisk, social, kulturell och ekologisk hållbarhet. Som ett steg i detta arbete, en del av det stora pusslet, har vi identifierat i våra utbildningar de globala mål för hållbar utveckling som ingår för att säkerställa studerandes kunskaper om hållbar utveckling och ansvarsfullhet.

Jag ser framemot att få vara med och jobba för att uppfylla yrkeshögskolornas uppgift i att tillsammans med arbets- och näringslivet bygga en globalt hållbar, rimlig och rättvis framtid. Samtidigt ser jag framemot nästa vår och meddelandet om att måsen är hemma igen.

Den 23 mars fick jag meddelandet ”Måsen hemma”. Detta betydde att ”vår mås” kommit hem till oss i Hangö igen, vilket den gjort under de senaste cirka 15 åren. Lite mat erbjuds måsen med partner under vistelsen. Detta har vårt lokala kråkpar även lärt sig och i år har de även haft med sig en unge som vi döpt till Junior. Diversiteten vid servering utökades med gråsparv som i år bestått av två klaner med upp till 25 livliga individer. Detta har föranlett en rätt livlig säsong på vår uteservering med många intressanta incidenter att ta del av. Det kan te sig mindre exotisk med dessa vanliga arter, men ger man dem tid och uppmärksamhet finns det mycket att uppleva, förundra sig över och glädjas åt. Att se närmiljön, det enkla som finns runt om oss, kan ge förvånansvärt mycket. För mig ger det, förutom att det stillar min nyfikenhet som biolog, möjlighet att varva ner, stanna upp och få energi. Jag känner att stunderna med måsen, de små grå sparvarna och kråkan Junior gett mig perspektiv och bättre möjlighet att kunna orientera mig i den kaotiska värld vi lever i.

Arterna är för oss vanliga och vi tar dem lätt för givet och det kan vara en överraskning för en del att den lilla gråa sparven nu har minskat drastiskt. Orsaker är bland annat förändrat jordbrukslandskap, färre betande djur, och ängarna och de öppna dikena som tidigare gav en diversitet har minskat. Detta för mina tankar vidare till hållbar utveckling och hur vi via högskoleutbildning kan bidra till att säkerställa att vi förmår hantera våra naturresurser på ett hållbart sätt samtidigt som vi har en ekonomisk, social och kulturell hållbarhet. Ett pussel som är mycket utmanande men som vi bör lägga på rätt sätt. Ett steg i denna riktning tog samtliga yrkeshögskolor i Finland hösten 2020 då programmet för hållbar utveckling och ansvarsfullhet lanserades. Yrkeshögskolornas hållbarhets- och ansvarsarbete styrs av FN:s program för hållbar utveckling Agenda 2030 samt undervisnings- och kulturministeriets riktlinjer för hållbar utveckling. För yrkeshögskolorna innebär ansvarsfullhet att vi i all vår verksamhet beaktar direkta och indirekta konsekvenser för det omgivande samhället.  Vår utbildning skall leda till att våra utexaminerade är experter som kan främja en hållbar utveckling i arbetslivet och samhället. Alla som utexaminerats skall erhålla grundläggande kunskaper om hållbar utveckling och ansvarsfullhet, inklusive klimatfrågor.

Det breda utbildningsutbud vi har vid Novia inom bioekonomi, företagsekonomi, teknik, sjöfart, konst och kultur samt hälsa och välfärd ger oss ypperliga möjligheter att jobba med samtliga grundpelare för en hållbar utveckling; ekonomisk, social, kulturell och ekologisk hållbarhet. Som ett steg i detta arbete, en del av det stora pusslet, har vi identifierat i våra utbildningar de globala mål för hållbar utveckling som ingår för att säkerställa studerandes kunskaper om hållbar utveckling och ansvarsfullhet.

Jag ser framemot att få vara med och jobba för att uppfylla yrkeshögskolornas uppgift i att tillsammans med arbets- och näringslivet bygga en globalt hållbar, rimlig och rättvis framtid. Samtidigt ser jag framemot nästa vår och meddelandet om att måsen är hemma igen.

På många arbetsplatser är rapportering av avvikelser en etablerad rutin. När något går fel är vi snabba med att lyfta upp det. Vi skriver avvikelserapporter om det som hänt. Denna process är naturligtvis väldigt viktig för att säkerställa att arbetsplatsen är säker och effektiv. Men det finns en fråga vi sällan ställer: varför rapporterar vi inte in positiva avvikelser, när något går oväntat bra? När någon levererar utöver det vanliga som ingår i jobbet.

Då man bara fokusera på negativa avvikelser utgår man från tanken att det normala alltid är det bästa. Men vad händer när någon gör något utöver det vanliga, något som förbättrar produktiviteten, ökar trivseln eller skapar en ny, innovativ lösning på ett problem? Dessa positiva avvikelser blir ofta osynliga i skuggan av de negativa, trots att de kan vara minst lika viktiga, om inte viktigare, för organisationens framgång.

En arbetsplats där man endast rapporterar negativa saker riskerar helt säkert att fastna i en cykel av problemfokusering. Tänk om vi i stället skulle lyfta fram positiva avvikelser, det vill säga då någon eller något bryter det normala men på ett konstruktivt sätt. Då öppnar vi säkert upp för en arbetsplats och en arbetskultur med ständig förbättring och med nya tankar och idéer. Jag är övertygad om att positiva avvikelser fungera jättebra som inspiration på en arbetsplats.

Att uppmuntra arbetstagare att komma in med positiva avvikelser stärker säkert moralen och bygga en mer inkluderande arbetsmiljö. När en arbetstagare känner att ens ansträngning att göra något extra uppmärksammas och uppskattas, ökar säkert också deras motivation att fortsätta bidra med nya idéer och lösningar. Att få positiv feedback garanterat helt klart en känsla av stolthet över sitt arbete, vilket i sin tur kan leda till att de anställda blir mer nöjda.

För att lyckas med att skapa en kultur av positiv rapportering måste vi förändra hur vi ser på våra rutiner. Ledningen måste visa klart och tydligt att det är viktigt att lägga märke till och dela positiva avvikelser. Verktygen för att lämna in en rapport måste vara enkla och tillgängliga. Det måste också finnas system för belöningar eller erkännande för dem som bidrar med positiva inslag på arbetsplatsen.

Personligen skulle jag mycket hellre rapportera in om någon av mina arbetskamrater gjort ett extra bra jobb än att lyfta upp saker som någon eventuellt gjort fel. Det känns mera meningsfullt och givande att få bidra till en positiv atmosfär där vi lyfter varandra och delar framgångar, i stället för att dra ner den andra och att fokusera på misstagen. Ingen gillar att vara en skvallerbytta. Att rapportera positiva avvikelser ger oss en chans att hylla våra arbetskamraters ansträngningar, vilket säkert inspirerar oss alla att göra vårt bästa. I slutändan tror jag att vi alla mår bättre och presterar bättre när vi känner att vårt arbete uppskattas och erkänns.

Så genom att byta fokus från negativa avvikelser till att också lyfta fram de positiva, kan vi säkert skapa en arbetsplatskultur som främjar innovation, ökad produktivitet och högre arbetsglädje. Det är en enkel men effektiv förändring som kan påverka hur vi ser på vårt arbete och våra kollegor.

De två senaste åren har corona-pandemin kastat sin skugga över verksamheten inom yrkesutbildningen. Vi har varvat närundervisning med distanslärande. Studerande och personal har på ett beundransvärt sätt klarat av att vara flexibla och anpassat sig till snabba förändringar i verksamheten.

I februari i år trodde vi att nu kan vi se ett slut på pandemin och att vi efter två ansträngande år kan återgå till ett normalläge inom utbildningen och i samhället. Men ack så blev det ju inte, plötsligt har vi ett krig i ett självständigt land som inte ligger alltför avlägset ifrån oss. Nu får vi i stället börja fundera på hur vi har det med vårt eget försvar, befolkningsskyddet, mat- och energiförsörjningen samt hur ordna vardagen för de som söker skydd i vårt land. 

Det som sker i Ukraina ger oss alla en extra mental belastning att bära, för egen del tycker jag att det hade räckt med pandemin. Den 23.3 överlät vi YA:s tidigare undervisningsambulans åt Kristel och Kaido Kotkas som engagerat sig i att föra ambulanser och behövligt material till det krigsdrabbade Ukraina. Vi som var med vid överlåtelsen hade blandade känslor då ambulansen åkte i väg. Det kändes bra att ambulansen kan ge en hjälp åt nödställda och eventuellt rädda ett liv, men samtidigt overkligt att vi år 2022 har ett krig in på knutarna och skickar i väg en trotjänare mot en oviss framtid.

I fjol kom statsrådets utbildningspolitiska redogörelse (Statsrådets publikation 2021:24). I redogörelsen presenteras en vision för utbildningen och forskningen som sträcker sig fram till 2040-talet. Dessutom fastställs de ändringar som behövs i resurserna, strukturerna och styrningen för att svara mot och påverka förändringsfaktorerna i verksamhetsmiljön och för att skapa förutsättningar för ett meningsfullt liv för alla. Vid ett flertal tillfällen under början av året har man från statliga myndigheter lyft upp hur befolkningsutvecklingen kommer att ske fram till 2040-talet. Enligt statistiska uppgifter kommer andelen tillgänglig arbetskraft att minska eftersom andelen äldre ökar samtidigt som andelen unga minskar. Det finns även en stark oro för hur vi i Finland skall kunna ordna utbildning likvärdigt i hela landet. 

Som en följd av den utbildningspolitiska redogörelsen startade Undervisnings- och kulturministeriet i slutet av 2021 ett projekt ”Utveckling av samarbete och anordnarstrukturen i fråga om utbildning på andra stadiet”. I projektet ingår att utveckla studiemöjligheterna mellan gymnasiet och yrkesutbildningen, förenkla finansieringen samt skilja på finansieringen för läropliktiga och för kontinuerliga lärande, utveckla verksamhetsstyrningen av yrkesutbildningen, utveckla anordnandet av utbildning samt utveckla verksamhetsmodellerna och samarbetet inom andra stadiet. Det var senast 2018 som vi kraftigt reformerade yrkesutbildningen och nu verkar vi till en del överge det som då skapades. Under denna regeringsperiod kommer en del beslut som påverkar finansieringen av yrkesutbildningen för de läropliktiga ännu att göras, men samtidigt överlämnar man åt nästa regering att ta beslut gällande finansieringen för studerande som inte är läropliktiga.  Då jag läser utbildningspolitiska redogörelsen samt målsättningen för andra stadiets utvecklingsprojekt känns det plötsligt som om yrkesutbildningen går mot en oviss framtid.

De två senaste åren har corona-pandemin kastat sin skugga över verksamheten inom yrkesutbildningen. Vi har varvat närundervisning med distanslärande. Studerande och personal har på ett beundransvärt sätt klarat av att vara flexibla och anpassat sig till snabba förändringar i verksamheten.

I februari i år trodde vi att nu kan vi se ett slut på pandemin och att vi efter två ansträngande år kan återgå till ett normalläge inom utbildningen och i samhället. Men ack så blev det ju inte, plötsligt har vi ett krig i ett självständigt land som inte ligger alltför avlägset ifrån oss. Nu får vi i stället börja fundera på hur vi har det med vårt eget försvar, befolkningsskyddet, mat- och energiförsörjningen samt hur ordna vardagen för de som söker skydd i vårt land. 

Det som sker i Ukraina ger oss alla en extra mental belastning att bära, för egen del tycker jag att det hade räckt med pandemin. Den 23.3 överlät vi YA:s tidigare undervisningsambulans åt Kristel och Kaido Kotkas som engagerat sig i att föra ambulanser och behövligt material till det krigsdrabbade Ukraina. Vi som var med vid överlåtelsen hade blandade känslor då ambulansen åkte i väg. Det kändes bra att ambulansen kan ge en hjälp åt nödställda och eventuellt rädda ett liv, men samtidigt overkligt att vi år 2022 har ett krig in på knutarna och skickar i väg en trotjänare mot en oviss framtid.

I fjol kom statsrådets utbildningspolitiska redogörelse (Statsrådets publikation 2021:24). I redogörelsen presenteras en vision för utbildningen och forskningen som sträcker sig fram till 2040-talet. Dessutom fastställs de ändringar som behövs i resurserna, strukturerna och styrningen för att svara mot och påverka förändringsfaktorerna i verksamhetsmiljön och för att skapa förutsättningar för ett meningsfullt liv för alla. Vid ett flertal tillfällen under början av året har man från statliga myndigheter lyft upp hur befolkningsutvecklingen kommer att ske fram till 2040-talet. Enligt statistiska uppgifter kommer andelen tillgänglig arbetskraft att minska eftersom andelen äldre ökar samtidigt som andelen unga minskar. Det finns även en stark oro för hur vi i Finland skall kunna ordna utbildning likvärdigt i hela landet. 

Som en följd av den utbildningspolitiska redogörelsen startade Undervisnings- och kulturministeriet i slutet av 2021 ett projekt ”Utveckling av samarbete och anordnarstrukturen i fråga om utbildning på andra stadiet”. I projektet ingår att utveckla studiemöjligheterna mellan gymnasiet och yrkesutbildningen, förenkla finansieringen samt skilja på finansieringen för läropliktiga och för kontinuerliga lärande, utveckla verksamhetsstyrningen av yrkesutbildningen, utveckla anordnandet av utbildning samt utveckla verksamhetsmodellerna och samarbetet inom andra stadiet. Det var senast 2018 som vi kraftigt reformerade yrkesutbildningen och nu verkar vi till en del överge det som då skapades. Under denna regeringsperiod kommer en del beslut som påverkar finansieringen av yrkesutbildningen för de läropliktiga ännu att göras, men samtidigt överlämnar man åt nästa regering att ta beslut gällande finansieringen för studerande som inte är läropliktiga.  Då jag läser utbildningspolitiska redogörelsen samt målsättningen för andra stadiets utvecklingsprojekt känns det plötsligt som om yrkesutbildningen går mot en oviss framtid.