ledare

På ledarplats delar vi i det här numret av Svängrum-e talet som teaterchef Ann-Luise Bertell höll på SÖFUK:s 30-års fest 18.03.2025

Mina varmaste gratulationer till SÖFUK 30 år! Men låt oss ändå skänka en liten tanke på att Wasa Teater i år fyller 106 år. Här har det berättats historier under alla år, också under krigstiden. Det enda som kunde stoppa verksamheten var branden 1953. Men teatern byggdes upp igen och invigdes 1955 av dåvarande talman Karl August Fagerholm. För mig personligen har Wasa Teater alltid varit Österbottens hjärta, härifrån har det pulserat ut föreställningar, visioner, insikter, humor och allvar. Här har vi varit med och stärkt och stöttat österbottningarna under alla år.

Då jag var 20 år satt jag i denna salong i publiken och såg Spelman på taket. Berättelsen om den judiske affärsmannen Tevje som ser samhället förändras, förnyas och till sist förstenas på ett sätt som gjorde att han måste fly sin hemort. Min empati för Tevje och hans fränder var gränslös.

Föreställningen lyfte mig som människa. Känslan av att mitt liv är större för att jag har upplevt detta grep mig. Musiken, skådespelarna, sången grep mig. Världen är vacker, jag har en plats och en uppgift. För mig ledde denna konstupplevelse till att teatern blev min väg. Stora konstupplevelser har denna förmåga, vi kan stanna upp, tänka till, förändras för alltid.

Jag har under mina år som teaterchef och skådespelare samlat på de här berättelserna om konstens betydelse för människor. Berättelsen om pojken på dagiset som personalen aldrig hört skratta, förrän dagen då Wasa Teater kom på besök. Eller mamman som körde sin dotter från Pargas till Vasa för att se en föreställning, inte bara en utan tre gånger. Den gamla kvinnan som kom fram till scenen för att berätta sitt livs historia, mannen som satt kvar i salongen och grät. Pojken som sa ”Du kan vara min pappa,” åt en skådespelare. Tonårsflickan som just nu skriver på en pjäs om att mötet med skrivandet och teatern har räddat hennes liv. Betydelsen av dessa exempel kan vi inte mäta. Men vi vet alla att de är betydelsefulla, de är livsviktiga.

”I mötet med konstnärligt skapande väcks vår fantasi, vår förmåga att se möjligheter. Vi stärks i empati och solidaritet.” Så skriver Stefan Jonsson i boken ”Den otyglade skönheten, fem saker konsten vet om demokrati.” I boken skriver författaren om hur viktigt det är att vi läser för våra barn. Inte för att de ska kunna 50 000 ord då de är vuxna, utan för att de med hjälp av språket och berättelserna lär sig om världen, om människorna, om sig själva och på det klarar av att navigera framåt i sina egna liv.

Konsten lär oss att tänka själva och se alternativ, och att förstå oss själva och varandra. Se det mänskliga i varandra. Precis det som populister, extremister och en-partirörelser har gjort allt för att utrota i de samhällen där de kommit till makten. Dessa partier vill att vi bara ska se verkligheten på ett sätt, nämligen deras. Stefan Jonsson skriver att de länder under andra världskriget som behöll sina satsningar på konst och kultur undvek att bli fascistiska.

Demokratin, vår västerländska demokrati, vilar på människovärdet, att vi alla har lika rätt att leva här på jorden. Flykting eller fri, fattig eller rik. På detta vilar vår demokrati. Och den vill vi ha kvar.

Vad ska vi stärka i vårt samhälle i den värld vi lever i nu? Yrkesakademin i Österbotten tar emot unga människor med drömmar om en framtid och ett liv. Wasa Teater har en stor del ung publik som ser på våra berättelser om världen. Vad ska vi ge dem för berättelser?

Att Finland behöver ett försvar står klart för oss alla. Men vad är det vi försvarar?, för att citera en känd engelsman. Finns det någon berättelse om en värld där vi inte ser varandra som fiender, utan kan försonas med att vi alla sist och slutligen sitter i samma båt?

Alla människors lika värde. Människans värde. Människans liv. Vad är det? Frågar ni mig så svarar jag: Att så många som möjligt ska få leva ett fritt, kreativt, snällt och roligt liv, i en frisk natur, ett liv där alla har möjlighet att förverkliga sina drömmar och sin potential.

För detta behöver vi utbildning, och vi behöver utbildas av lärare som förmår och har kunskap att se till varje individ. Men vi behöver också vår fantasi, vi behöver kunna skapa oss ett liv och tolka världen omkring oss. Och vi behöver vår empati, utan den är vi snart framme i Tevjes förstenade värld. Konsten kan ta oss igenom också denna tid och hjälpa oss att se den större berättelsen.

Låt mig till sist berätta om vad som gjort KAJ till en sådan framgång, att de kunde förverkliga sina drömmar och sin potential. Först och främst är det naturligtvis deras egen konstnärliga begåvning och att de hittade varandra. Men sedan: kommunbiblioteken, byskollärarna, Medborgarinstitut-kurserna, revyerna, sommarteatrarna. Kulturen och konsten ute i våra byar. En bidragande orsak är också att vi har en professionell teater här i regionen dit KAJ redan som 20 åringar fick komma in och jobba med professionella människor, att KAJ fick repetera och spela här otaliga föreställningar, att de fick möta en entusiastisk publik. KAJ om något har visat oss kulturens genomslagskraft och verkliga potential. Betydelsen av KAJs framgång kan vi inte heller mäta.

Att stöda kulturen är lätt då det går bra. Men det långsiktiga, många gånger osynliga, omätbara arbetet är det som vi måste hålla fast vid. Vi som jobbar här på Wasa Teater och Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, vi gör ett otroligt viktigt arbete. Vi jobbar med och för och drömmer om framtiden. Vi har alla skäl att fira idag.

KulturÖsterbottens ansökningsperiod för årets projektbidrag avslutades den sista januari. Glädjande nog inkom 77 ansökningar. Detta ser jag som ett tecken på att vårt österbottniska kulturliv nu andas framtidstro och igen vågar satsa inför kommande säsong. 

De projektansökningar som KulturÖsterbotten tar till behandling ska vara regionala, alltså rikta sig till flera än en kommun, vara samarbetsprojekt eller ha en regional betydelse i hela Svenska Österbotten. Och vi ser helst att flera finansiärer deltar. Årets ansökningar kategoriseras enligt tre huvudprioriteringar i enlighet med det gemensamma österbottniska kulturprogram som godkändes under förra året av Söfuks styrelse och Österbottens förbunds styrelse. Ansökningarna fördelades enligt följande i respektive kategori; 

”Tillgänglighet till kultur” hade 38 ansökningar, ”Stöd för barn- och ungdomskultur” fick 13 ansökningar och ”Stimulans av en kreativ atmosfär” 26 ansökningar. Flertalet av projektansökningarna hade kunnat landa i vilken av tre kategorierna som helst, eftersom de till sina innehåll riktar sig till en bred målgrupp och många har tex digitalisering med som en stark åtgärd. 

Flertalet är kulturprojekt av etablerade kulturaktörer men många är även nya sökande vilket är spännande med tanke på de utmaningar man har haft under pandemitiden. Totalsumman för årets ansökningar uppgår till 260 000 euro, vilket tyvärr medför att många sökande blir besvikna då KulturÖsterbotten enbart har 50 000 euro att fördela. 

Hur skriver man då en ansökan som ger bidrag, som märks, sticker ut och som är just det projektet som genererar stöd? Skulle jag ha svaret på den frågan vore det (bokstavligen) värt miljoner men som tumregel handlar det om att söka för projekt och inte för den ordinarie, löpande verksamheten. Ett projekt är något man har utanför den vanliga verksamheten men som ändå stöder, utvecklar eller testar saker som inte ryms in i det dagliga arbetet. Ett projekt har en början och ett slut. Efter projekttidens slut har man förhoppningsvis nått ett sådant resultat som man vill införliva i sin löpande verksamhet. Och man ska också komma ihåg att projekt alltid handlar om risktagning. Man uppnår kanske inte alltid det resultat och de mål man beskrev i sin plan men det betyder inte att ett projekt misslyckats. Ett annat resultat än det förväntade kan till och med vara bättre eller mera kreativt än det man hade i sin plan. Att budgetera ett projekt har även sina utmaningar. Det är alltid till sin fördel att försöka göra en så realistisk budget som möjligt. Sällan får man hela sitt projektbidrag från en enda finansiär utan man förväntas ha flera inkomstkällor. 

Kultursektionen inom Söfuk är det organ som slutligen besluter om vilka projektbidrag som beviljas. I början av mars höll sektionen möte. Ansökningarna ”vägdes och mättes” och granskades från alla håll och kanter. Alla kunde tyvärr inte beviljas men glädjande många, 40 ansökningar, kunde beviljas. Vi ser fram emot den aktivitet som projekten kommer att medföra i Österbotten under året!

Digivisio 2030 är ett för alla finländska högskolor gemensamt projekt med det övergripande målet att skapa en framtid för lärande som gynnar både högskolor, de lärande och samhället. Projektet eftersträvar att nivån på den högre utbildningen i Finland höjs och finländarnas sysselsättning förbättras nationellt och internationellt. Ett öppet och etablerat ekosystem skapas för lärande som baserar sig på Digivisios digitala tjänster, högskolornas gemensamma studieutbud och interaktion med företagen och samhället.

Beskriver man Digivisio i siffror handlar det om cirka 300 000 högskolestuderande, 38 finländska högskolor, 27 000 anställda på högskolorna och cirka 320 personer som arbetar direkt i projektet. Tidsperspektivet är 10 år och budget för projektet fram till 2024 är 44 miljoner.

Följaktligen ett stort och omfattande projekt som alla yrkeshögskolor och universitet i Finland i slutet av 2020 gick med i. Att alla nu är med och förbereder sig för att hitta gemensamma sätt att föra fram ett relevant och kvalitativt utbildningsutbud är sannolikt rätt så unikt. Med ett dylikt storprojekt uppstår det många utmaningar men framförallt möjligheter. Frågorna är många om hur, när, varför, vad som görs inom projektet och hur berör det högskolan, personalen och studerande. En av de stora frågorna som berör oss och Digivisio 2030 är hur ser kunskapens värld ut 2030 och hur kan vi förbereda oss för den?

Vem är den lärande?

Lärandemålgruppen för Digivisio 2030 är exceptionellt bred och de tjänster som utvecklas ska i framtiden vara tillgängliga för alla lärande oavsett tidigare kompetens, utbildningsnivå eller livssituation. Den lärandes perspektiv står i centrum av Digivisio -arbetet och de tjänster som implementeras i projektet utvecklas på ett användarorienterat sätt. Ett av Digivisios mål är att göra det möjligt för den lärande att lära sig flexiblare och samla på sig sin kompetens.

Flexibelt lärande

Flexibilitet och fortbildning för kontinuerligt lärande är starkt i fokus. Den lärande erbjuds flexibelt lärande, vilket innebär att tar man tar hänsyn till den lärandes individuella behov, motivation och möjliggör valfrihet. Vägledning och stöd utvecklas så att det passar den lärandes behov och förmågor. Automatisering och AI baserade vägledningstjänster utvecklas för att säkerställa att utbudet motsvarar efterfrågan.

Plattform för flexibelt och kontinuerligt lärande

Ett av de mest konkreta målen med Digivisio är förverkligandet av en gemensam plattform, bricka, för högskolornas utbud för flexibelt och kontinuerligt lärande. Med en gemensam plattform blir det enklare att hitta och anmäla sig till en utbildning som passar den livssituation och de behov den lärande har.

Via plattformen kan vi nå en ännu bredare och mångsidigare grupp av lärande oavsett regionala gränser. Lansering planeras till slutet av 2024 och som första utbud kommer s.k. icke-formellt och informellt studieutbud erbjudas till exempel poddar, mikrokurser, offentliga föreläsningar och webbinarier. Efter det blir det dags för det formella utbildningsutbudet.

Med stöd av data som samlas in via de som nyttjar utbudet på plattformen förväntas högskolorna kunna öka effektiviteten och utveckla ett ännu mångsidigare utbud utgående från identifierat behov.

Högskolesamarbete och pedagogisk utveckling

Digivisio grundar sig på samarbete mellan högskolorna genom delaktighet och dialog. Projektverksamheten är upplagd så att den skall främja ett ökat samarbete mellan högskolorna, möjliggöra framtagande av gemensamma rekommendationer, regler och ett gemensamt tillvägagångssätt.

I projektet ska högskolorna skapa en gemensam vision för den digitala pedagogikens framtid och de spelregler som utvecklingen av digital pedagogik inom högre utbildning bygger på. Den växande betydelsen av digital pedagogik och att stödja välbefinnande i lärandeprocessen kräver också en ny sorts kompetens av lärare, handledare och utbildningsplanerare. Digivisio söker lösningar och verktyg för utveckling och kommer att ordna utbildningar i digital pedagogik för lärare och stödpersonal 2024.

Ett ambitiöst och tidskrävande projekt

Digivisio 2030 är ett omfattande och mångfacetterat utvecklingsprojekt med ambitiösa mål. Det är stundvis utmanande att orientera sig i utvecklingsarbetet, identifiera när, hur och varför vi vid Novia skall vara en del av utvecklingen. Samtidigt ger detta oss möjlighet att vidareutveckla ett kvalitativt och relevant utbildningsutbud till en bredare målgrupp. Vi får möjlighet att ytterligare förtydliga vår profil utifrån våra styrkor och vara med om att säkerställa det svenska utbudet på plattformen.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar, och Finland är inget undantag. Forskning visar att vårt land värms upp snabbare än många andra delar av världen. En av de mest påtagliga effekterna är att vintrarna blir kortare och mildare, medan somrarna blir varmare. Det här påverkar inte bara vårt dagliga liv, och våra årstider utan hela vårt ekosystem. Många växt- och djurarter anpassar sig till de förändrade förhållandena, vilket kan leda till att vissa arter blommar tidigare eller att deras livscykler förändras.

Till exempel kan vi se att pollinatörer som bin och fjärilar påverkas av förändringarna, vilket i sin tur kan påverka vår matproduktion. Inom jordbruket kan klimatförändringarna både medföra utmaningar och möjligheter. Med varmare temperaturer kan vi odla nya grödor, men vi måste också vara beredda på extrema väderförhållanden som torka eller översvämningar. Det här ställer nya krav på våra bönder och på hur vi planerar vår livsmedelsproduktion.

Dessutom kan de mildare vintrarna påverka vår hälsa. Ökade allergier och förändrade mönster för smittsamma sjukdomar är några av de potentiella konsekvenserna av ett förändrat klimat. Årstidsväxlingarna har också en djupgående inverkan på vårt välbefinnande och livsstil. Forskning visar att förändringar i årstiderna kan påverka vår psykiska hälsa, vår fysiska aktivitet och till och med våra sociala mönster. Kortare vintrar och längre somrar kan till exempel leda till ökad utomhusaktivitet och mera social samvaro.

Inom Söfuk är vi medvetna om utmaningarna med klimatet och vi arbetar aktivt med vår nya strategi som fokuserar på just hållbarhet. Det är viktigt att lyfta fram det betydelsefulla arbete som vi alla kan och bör göra. Var och ens val, stort som smått, har en betydelse. Genom att integrera hållbarhet i våra processer och beslut kan vi bidra till en mera hållbar utveckling och minska på vår klimatpåverkan. Vi kan alla tillsamamman inom organisationen och med våra kunder samt studerande sträva efter en mera hållbar och medveten livsstil, där vi värnar om vår vackra natur och de årstider som gör Finland så unikt.

De flesta av oss har märkt att den mångkulturella och internationella dimensionen hela tiden stärks i vårt arbetsliv och vårt samhälle. I ett historiskt perspektiv är utvecklingen snabb och berör eller kommer i framtiden att beröra oss alla. Jag ska inte göra något försök att i denna korta text beskriva denna komplexa helhet som under de senaste åren tyvärr präglats alltmer av geopolitiska frågor och säkerhetspolitiska aspekter.

Även den högre utbildningen i vårt land konfronteras med geopolitiska spänningar som man inte kan bortse från, men till största delen handlar det ändå för yrkeshögskolan om utbildning, utveckling, arbetsliv och region. Och alla dessa uppgifter får en allt starkare internationell dimension. Det handlar om konkurrenskraft, om globala marknader för exportindustrin och indirekt underleverantörsnätverken, den globala konkurrensen om arbetskraft som ses i både immigration och emigration, samt om nationens och regionernas förmåga att erbjuda attraktiva miljöer präglade av ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.

I Yrkeshögskolan Novias strategi lyfter vi fram tre övergripande strategiska mål; Global orientering för en hållbar framtid, Digitalt lärande och digitala tjänstersamt Flexibel utbildning för kontinuerligt lärande. Vi vill vara en dynamisk, internationell högskola med högklassig utbildning samt forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som stöder arbetslivet.

Inom vårt strategiska mål Global orientering för en hållbar framtidförenas internationellt samarbete med våra ambitioner att stöda en utveckling i riktning mot hållbara samhällen och lösningar, såväl regionalt som globalt. Nyligen kunde vi glädas över miljonfinansiering från utrikesministeriet för ett samarbete kring hållbara energilösningar i Zambia. Det är ett resultat av målmedvetet arbete de senaste åren med att etablera global aktivitet inom såväl utbildning som forsknings- och utvecklingsverksamhet. Novia har sedan länge ett väletablerat samarbete i Asien och nu stärker vi aktiviteten i Afrika och Latinamerika.  

Genom internationellt samarbete får vi ny erfarenhet och influenser genom kontakter och nätverk. Högskolan behöver genomsyras av ett globalt och hållbart förhållningssätt för att stöda våra studerande och i förlängningen vårt arbetsliv och våra regioner. De internationella aktiviteterna är samtidigt en del av kompetensutvecklingen, där lärare och andra experter inom vår högskola kan samla internationell erfarenhet och intryck. På så sätt blir den internationella dimensionen en självklar del av vardagen. Jag har själv bott och arbetat i sex olika länder och har upplevt varje vistelse som mycket berikande, både på ett personligt och professionellt plan.

Avslutningsvis vill jag påminna om att högskolans internationella verksamhet inte är någon skild eller isolerad verksamhet. Den är bara en annan dimension av det vi gör i förverkligandet av högskolans uppgifter; att utbilda för yrkesinriktade expertuppgifter och bedriva tillämpad forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som gynnar yrkeshögskoleundervisningen, främjar arbetslivet och den regionala utvecklingen. 

Novias strategiska mål Global orientering för en hållbar framtid stöder FN:s mål att skapa en rättvisare, mer hållbar och bättre värld.

Vad vill vi vara 2035? Vår organisation är mitt i en strategiprocess. Strategiarbete och -dokument är inte alltid det mest spännande – en kan tycka att det är flummigt, en annan kanske undrar hur en ny strategi nu egentligen ska kunna ändra på det rådande.

När en strategi är klar är det inte bara det slutliga dokumentet som är produkten, utan också processen bakom den. Det slutliga dokumentet får inte heller fastna i skrivbordslådan. Vår vardag och vårt agerande borde följa det som vi fastslagit som mål, som vision och som värdegrund. Det är en utmaning, men det kan vara början på någonting nytt. Något trendsättande.

Det finns stora trender som präglat mänskligheten under historiens lopp.

Industrialiseringen innebar övergången från hantverk till maskindriven produktion, vilket ledde till ekonomisk tillväxt och urbanisering. Samtidigt skapade den nya miljöutmaningar och förändrade arbetsvillkor.

Globaliseringen har knutit samman världen genom handel, teknik och kulturutbyte. Den skapar både möjligheter och utmaningar, som ökad rörlighet men också ekonomisk ojämlikhet.

Digitaliseringen har gjort information och tjänster mer tillgängliga och effektiva genom ny teknik. Den förändrar arbetsliv, kommunikation och samhällets struktur men kräver också ny kompetens och digital integritet.

Idag kan vi prata om hållbarisering, som innebär att ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter integreras i beslutsfattande och verksamheter för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling. Företag och organisationer ställs inför ökade krav på ansvarstagande inom klimat, arbetsförhållanden och ekonomisk rättvisa. Det handlar inte bara om att minska negativa effekter utan också om att skapa nya, hållbara lösningar.

Inom Söfuk står vi på en solid grund av planer och styrdokument, men för att nå vår ambition behöver vi knyta samman våra insatser. Strategiarbetet handlar inte bara om att anpassa oss till dagens förutsättningar, utan att också våga blicka framåt och skapa lösningar som är både innovativa och långsiktiga.

Vad händer nu?

Vår strategiprocess är ett gemensamt projekt där varje medarbetares input spelar en central roll. Under vintern och våren 2025 kommer arbetet att intensifieras, med workshops, diskussioner och reflektioner som inkluderar flera nivåer i organisationen. Styrelsen kommer i juni att behandla förslaget till vår nya strategi – ett förslag som byggs på de insikter och idéer vår personal bidragit till.

Hållbarhet i fokus

Hållbarhet är hjärtat i vår strategi för 2035, och det är upp till oss alla att omsätta de tre hållbarhetsperspektiven – ekologiskt, socialt och ekonomiskt – i vårt dagliga arbete. Det handlar om större frågor där vi styr upphandlingar till mer hållbara val. Det handlar om mindre, konkreta handlingar som kan göra skillnad i vardagen. I det långa loppet påverkar det vår omgivning, vår region och vårt samhälle. Det är vår chans och vårt skyltfönster att visa att vi vågar vara vägvisare.

Under personalens strategidagar har vi utgått från att vi ska våga tänka stort och våga tänka nytt.

Strategi handlar om mer än dokument och processer – det handlar om människorna i organisationen. Tillsammans kan vi skapa en miljö som är hållbar och inspirerande, både för oss själva och för de vi verkar för. Också ”omöjliga” idéer är grunden för något nytt, för det är genom kreativitet och samarbete vi kan förverkliga en gemensamm vision.

Strategi 2035 är inte en färdig karta, utan en riktning och en möjlighet. Minns att framtiden är det enda vi själva kan påverka.

”I mötet med konstnärligt skapande väcks vår fantasi, vår förmåga att se möjligheter. Vi stärks i empati och solidaritet.” Så skriver Stefan Jonsson i boken ”Den otyglade skönheten, fem saker konsten vet om demokrati.”

I boken skriver författaren om hur viktigt det är att vi läser för våra barn. Inte för att de ska kunna 50 000 ord då de är vuxna, utan för att de med hjälp av böckerna lär sig om världen, om människorna, om sig själva och på det sättet lär sig att navigera sig framåt i sina egna liv.

Konsten lär oss att tänka själva och se alternativ, och att förstå oss själva och varandra. Se det mänskliga i varandra. Precis det som populister, extremister och en-partirörelser har gjort allt för att utrota i de samhällen där de kommit till makten. Dessa partier vill att vi bara ska se verkligheten på ett sätt, nämligen deras. Stefan Jonsson skriver att de länder under andra världskriget som behöll sina satsningar på konst och kultur undvek att bli fascistiska.

Men världen är mångfacetterad och rik, hemsk och underbar. Människorna är både goda, rädda och onda, men ändå främst goda. Framför allt är vi alla människor. Och demokratin, vår västerländska demokrati vilar på människovärdet, att vi alla har lika rätt att leva här på jorden. Flykting eller fri, fattig eller rik. På detta vilar vår demokrati.

Och den vill vi ha kvar.

Att konsten och kulturen nu beläggs med stora nedskärningar är därmed en fara inte bara för samhällets kreativitet utan också för vår demokrati. Vi behöver vår fantasi, våra möjligheter, vår förmåga att skapa drömmar och framtidshopp.

Konsten och kulturen är livsviktig, den är inte en guldkant, eller en underhållning. För många kan mötet med konsten rädda deras liv.

 Motsatsen till depression är expression. Vi behöver alla mera uttryck, mera konst i våra liv. Och för alla som värnar om vår demokrati, stöd konsten och kulturen. Ni vinner i längden. Och läs Stefan Jonssons bok.

Alla mår bra av konst och kultur. Att få njuta av bildkonst, musik, att dansa, skriva, läsa, skapa själv med alla sinnen och utvecklas inom konsten borde vara en självklarhet för alla. Och för väldigt många är det möjligt. Många vuxna tar del av fria bildningens kursutbud inom konst och kultur. Barn och unga kan ta del av grundläggande konstundervisning (GRK) eller annan hobby- och fritidsverksamhet som finns i de flesta kommuner, dock med varierande utbud och varierande upprätthållare.

Men vad händer när ett barn har särskilda behov? I skolan har barnet rätt till stöd och assistens men vad händer när skoldagen är slut och barnet vill fortsätta med en hobby, till exempel musikstudier inom grundläggande kostundervisningen? Lagstiftning är entydig: alla barn och unga har rätt till en meningsfull fritid. Även barn med särskilda behov ska få tillräckligt stöd för att kunna delta i konst- och kulturhobbyer som arrangeras av hemkom­munen eller av offentligt finansierade aktörer.

Men hur ser verkligheten ut? Det finns brister i strukturer, resursering och samarbete som kunde garantera att även barn med särskilda behov har möjlighet att delta i GRK. Denna grupp lämnas i värsta fall helt utanför. Det finns stora skillnader mellan våra kommuner, vad som erbjuds inom ramen för hobbyverksamhet och även åt vem. Undersökningar som gjorts av Handikappforum och Människorättscentret (2018) visar brister i möjligheterna att delta i hobby- eller fritidsverksamhet. Av gruppen barn under 16 år med funktionsnedsättning upplevde 69% möjligheten att kunna delta i hobby- och fritidsaktiviteter som ganska dålig eller dålig.

Ansvarsfördelningen mellan kommun och välfärdsområde bör redas ut. Vem ska ansvara för resursering och koordinering av stödåtgärder inom konst- och kulturhobbyer för barn med specialbehov? En personlig assistent (bekostas av välfärdsområdet) kan följa med barnet även på fritiden medan en skolgångshandledare (bekostas av kommunen) finns som stöd enbart under skoltid.

Det finns modeller för hur man kunde ordna GRK och hobbyer så att även barn med specialbehov kan delta, till exempel tvålärarmodellen (modell där två lärare undervisar parallellt för att inkludera elever som behöver extra stöd) eller undervisning i smågrupper. Men detta kräver en prioritering av resurser i budgeteringsskedet och medvetenhet om vilka behov som finns. Många gånger når inte informationen om specialbehov fram till anordnaren av hobbyverksamheten eftersom den inte får delas till exempel mellan skolan och fria bildningen.

I april har vi både välfärdsområdesval och kommunalval. Vem av kandidaterna lyfter frågan om alla barns lika rätt till deltagande i konst- och kulturhobbyer? Finns det förtroendevalda som vill jobba för alla barns rätt till en meningsfull fritid, även för dem som behöver mer stöd? Och vem prioriterar finansieringen för barns och ungas lika rätt till en meningsfull fritid?

Ingen har väl kunnat undgå att läsa om de sparkrav på utbildning och kultur som nu åläggs oss. Av dem som får minst tas mest. Av statsbudgeten där kulturen utgjort under en procent ska alltså nu skäras ytterligare. Samtidigt som Finland behöver tillväxt verkar man helt ha missat att kulturbranschen genererar många arbetstillfällen varje år. I stället för att bereda flera aktörer inom kulturbranschen arbetsmöjligheter vill man strypa finansieringen och därigenom möjligheterna att försörja sig till exempel som frilansande skådespelare.

Kultur betyder så oerhört mycket för vårt välmående. Vi behöver kultur i våra liv: musik, teater, litteratur, konst, cirkus och mycket, mycket mer. Kultur är det som görs oss till människor. Kultur är värderingar och värdegrunder, medmänsklighet och delat ansvar.  Många aktiviteter som vi gör till vardags kanske man inte alltid ens tänker på som kulturaktiviteter. En kulturgärning kan vara att besöka en teaterföreställning, att läsa eller lyssna på en bok eller på musik, men det kan också vara att ta vara på en kulturhistorisk skatt, kanske ett gammalt stickmönster eller familjereceptet på klimpsoppa.

Vad kan då jag göra?

Vi kan alla stöda våra lokala kulturaktörer och hitta olika aktiviteter som piggar upp i höstmörkret. Jag hoppas att hösten kan inspirera till nya saker man kanske funderat på men inte riktigt vågat pröva. För egen del sjunger jag varje vecka i min lokala kör men jag får nog jobba lite mer med mig själv för att komma mig för att tex måla med vattenfärger!

Utmana dig själv! Se filmen du funderat på, besök teatersalongen och ta med en vän, lyssna på musikpodden de pratade om i radion eller besök konserten med lokala artister på uf-lokalen. Koka klimpsoppan som mommo alltid gjorde och sticka mönstret från din barndoms vantar.

SÖFUK-anställda kommer dessutom att kunna delta i Kulturbingo 2024 som ett led i samkommunens 30-årsfirande. Kulturbingo-brickan är indelad i olika kategorier inom allt från kulturarv, litteratur och bildkonst till dans, musik, sång, film, teater och hantverk, som alla inspirerar till olika kulturverksamheter. Kanske kan andra organisationer ta efter och utmana sina anställda att stöda lokal kultur.

Jag önskar oss alla en härlig höst med ett rikt kulturliv!

Åsa Blomstedt, kulturchef

Ingen har väl kunnat undgå att läsa om de sparkrav på utbildning och kultur som nu åläggs oss. Av dem som får minst tas mest. Av statsbudgeten där kulturen utgjort under en procent ska alltså nu skäras ytterligare. Samtidigt som Finland behöver tillväxt verkar man helt ha missat att kulturbranschen genererar många arbetstillfällen varje år. I stället för att bereda flera aktörer inom kulturbranschen arbetsmöjligheter vill man strypa finansieringen och därigenom möjligheterna att försörja sig till exempel som frilansande skådespelare.

Kultur betyder så oerhört mycket för vårt välmående. Vi behöver kultur i våra liv: musik, teater, litteratur, konst, cirkus och mycket, mycket mer. Kultur är det som görs oss till människor. Kultur är värderingar och värdegrunder, medmänsklighet och delat ansvar.  Många aktiviteter som vi gör till vardags kanske man inte alltid ens tänker på som kulturaktiviteter. En kulturgärning kan vara att besöka en teaterföreställning, att läsa eller lyssna på en bok eller på musik, men det kan också vara att ta vara på en kulturhistorisk skatt, kanske ett gammalt stickmönster eller familjereceptet på klimpsoppa.

Vad kan då jag göra?

Vi kan alla stöda våra lokala kulturaktörer och hitta olika aktiviteter som piggar upp i höstmörkret. Jag hoppas att hösten kan inspirera till nya saker man kanske funderat på men inte riktigt vågat pröva. För egen del sjunger jag varje vecka i min lokala kör men jag får nog jobba lite mer med mig själv för att komma mig för att tex måla med vattenfärger!

Utmana dig själv! Se filmen du funderat på, besök teatersalongen och ta med en vän, lyssna på musikpodden de pratade om i radion eller besök konserten med lokala artister på uf-lokalen. Koka klimpsoppan som mommo alltid gjorde och sticka mönstret från din barndoms vantar.

SÖFUK-anställda kommer dessutom att kunna delta i Kulturbingo 2024 som ett led i samkommunens 30-årsfirande. Kulturbingo-brickan är indelad i olika kategorier inom allt från kulturarv, litteratur och bildkonst till dans, musik, sång, film, teater och hantverk, som alla inspirerar till olika kulturverksamheter. Kanske kan andra organisationer ta efter och utmana sina anställda att stöda lokal kultur.

Jag önskar oss alla en härlig höst med ett rikt kulturliv!

Åsa Blomstedt, kulturchef

I april 2024 kom beskedet om 100M€:s nedskärningen i finansieringen till yrkesutbildningen. Efter det har vi levt i en ovisshet om vad framtiden kommer att föra med sig. Nedskärningssumman som nu har ökat till 120M€ ska riktas till studerande med tidigare examen. Vardagligt pratar vi om att det är de vuxna som ska drabbas medan yrkesutbildningen ska fokusera på de läropliktiga ungdomarnas utbildning.

Allt detta torde vara bekant.

Vad gör besked av dylik karaktär i en arbetsgemenskap, i en skola där alla jobbar för de ungas och de vuxnas bildning och för att få yrkeskunnande ut till våra företag? Hur reagerar skolpersonalen på en dylik signal från eget ministerium?

Som rektor på YA har jag upplevt en uppgivenhet och känsla av orättvisa men också en känsla av att here we go again.Ekonomiska bekymmer och nedskärningar kan till och med kännas som ”vardagsmat”i en skola som genomlevt flera samarbetsförhandlingar. Denna uppgivenhet upplever jag som skrämmande!

En lärarkår som väntar på resultatet från en samarbetsförhandling blir orolig, misstänksam, tyst och försiktig. Och det är inte konstigt. Det är en naturlig reaktion på osäkerhet och förändring. I tider av nedskärningar och omprioriteringar kan vi lätt känna att vi förlorar kontrollen över vår arbetsmiljö och vår möjlighet att påverka vår egen och de studerandes framtid.

Hur ska vi tyda signalerna från ministeriet i dessa tider av nedskärningar? Är det en signal om okunskap eller en signal om att uppskattning och värdesättning saknas? Eller ska vi i skolvärlden tolka det som en signal om behovet av nytänk?

Är det så att vi nu står inför ett behov av att omvärdera hur vi strukturerar vår utbildning och hur vi bäst kan möta både ungdomars och vuxnas behov. Handlar det om att identifiera nya vägar för att stärka vår yrkesutbildning och att tänka på innovativa sätt att erbjuda kompetensutveckling för alla?

Med orden ”Skolan är vår kronjuvel” inleder undervisningsminister Anna-Maja Henriksson sitt hälsningstal vid årets Educa-mässa i Helsingfors 26.1.2024. Det är betryggande samt klart och tydligt att lyssna på ministern. Hon pratar vant och hoppingivande om den finländska skolan, som nog presterat sämre i Pisamätningen men som fortsättningsvis är en av de tre i topp viktigaste prioriteringar i landet, tillsamman med vården och försvaret.

Ministern redogör för de satsningar som görs inom utbildningen inom ramen för vårt regeringsprogram och jag är nöjd när jag lyssnar. Det ska satsas på de allra yngsta. Deras basfärdigheter i att läsa, skriva och räkna är i fokus och det låter bra. Vi pedagoger och skolor som tar emot dessa elever senare till andra och tredje stadiet är mer än nöjda med denna satsning.

Årets tema för utbildningsmässan Educa är Vi möts, Kohdataan. I skolan möts vi alla, undervisande personal, elever och studerande och vårdnadshavarna. Det här kan kännas mera aktuellt i den grundläggande utbildningen. Men mässans valda tema är något som så väl även passar in i andra stadiet och på YA. På YA möts vi alla; studerande och personal, skolans ledning och förtroendevalda och politiker, våra studerandes vårdnadshavare, kunder, och alla de företag och aktörer som finns ute i bygden.

Mötet mellan alla aktörer inom skolan är betydelsefullt. All typ av kommunikation samt möten kan och ska befrämja förståelsen för verksamheten, öka samhörigheten och ett jämlikt och respektfullt samarbete. Allt detta för att i slutändan resultera i nöjda kunder, hög kvalitet och en stabil och hållbar verksamhet.

Rekryteringsmässan RekrYA som hölls i Campus Kungsgården 23.1.24 var en mötesplats för många aktörer. Helt klart mindre än Educa-mässan men betydelsefull och lyckad. Inte enbart den glada stämningen utan också alla nöjda utställare bevittnar om behovet av att mötas och fysiskt få samlas i skolans utrymmen.

Yrkesutbildningen ska vara med och skapa möjligheter till möten och kommunikation olika aktörer emellan, t.ex. via olika mässor och evenemang där nätverk skapas och förståelsen för verksamheten utvecklas.

Avslutningsvis i sitt hälsningstal på Educa-mässan tackar vår undervisningsminister Henriksson alla som jobbar med utbildning, för det viktiga och värdefulla arbetet som utförs. Detta tack och denna hälsning bör nå alla som den berör!

Det finns situationer och reaktioner man aldrig glömmer. En sådan var omedelbara reaktionen hos några av mina medarbetare då jag för ett år sedan meddelade att jag kommer att byta jobb, från att ha arbetat 16 år som direktör för Svenska Österbottens förbund för utveckling och kultur till att bli förvaltnings- och personaldirektör vid Yrkeshögskolan Novia. Mitt beslut var oväntat för många, varför byta från världens bästa jobb som under så många år personifierats i mig?

Svaret är att det är nyttigt att ibland byta arbetsuppgifter och arbetsmiljö, nyttigt både för individen själv och för organisationen, både för den gamla och för den nya. Det är bra att högsta ledningen i en organisation byts ibland!

Hösten 2007 tog jag över ledningen av en organisation som då var i den största brytningsfasen någonsin sedan dess start 1994-1995. Dåvarande Svenska yrkeshögskolan bröts ur samkommunen för att tillsammans med Yrkeshögskolan Sydväst bilda Yrkeshögskolan Novia, samtidigt bildades Yrkesakademin i Österbotten av dåvarande Svenska yrkesinstitutet, Korsnäs kurscenter och Vocana i Närpes.

Vi kom igång med de nya lärosätena 1.8.2008 resp. 1.1.2009 och fortsatte fokusera på deras utveckling med studerandes kunnande i centrum jämsides med campusplanering och byggnationer. För att uppnå visionen om ett starkt högskolecampus på Brändö i Vasa måste först ett nytt campus skapas för de utbildningar som Yrkesakademin höll i det som idag kallas Alere. Vi skapade Campus Kungsgården. Genast efter färdigställandet av det campuset inleddes byggnationen av Alere. Planeringsmötena, finansieringsberäkningarna och diskussionerna har varit otaliga men fokus har ständigt varit på studerande och bildning för framtiden i vår region.

Att vara högsta chef för anrika kulturinstitutioner som Wasa Teater och KulturÖsterbotten är något som sporrar, utmanar och utvecklar. Kultursektorns roll som skapare av ekonomiskt mervärde i regionen lyfts sällan fram i offentliga debatten. Teatern som hela regionens teater berör alla i vårt verksamhetsområde, med ett nyrenoverat teaterhus har vi nu också faciliteterna i skick för årtionden framåt. Kulturbevakningen är svår att ta på, men ack så viktig och något som genast märks ifall den inte finns. Om vi inte haft vårt KulturÖsterbotten med sin projektorganisation, hur länge skulle det tagit före hemligheterna som gömts på Korsholms vallar tagits fram? Ett samhälle utan aktivt kulturliv är fattigt, till all lycka ses nyttan av denna sektor i vårt landskap!

Det tyngsta under mina 16 år som direktör har varit anpassningen av organisationen och verksamheten då finansieringen dramatiskt minskat. Att förändra organisationen från en omsättning på knappt 33 miljoner euro till en omsättning som är 10 miljoner euro eller 30 procent lägre och samtidigt köra upp tjänsteproduktionen med 20 procent verkställs inte i en handvändning. Tillsammans med personalen och våra förtroendevalda har vi tagit och förverkligat många svåra beslut. Höjdpunkterna har till all lycka varit fler än de svåra stunderna. Glädje över studerandes framgångar, projekt där vi varit främst i landet, berörande teaterupplevelser och människomöten!

Ledarskap, och speciellt förändringsledarskap är enligt mig mod att vilja och att varje dag lägga sig själv i blöt. Därför är det bra att ledaren byts ibland, det behövs nya infallsvinklar och synpunkter på hur verksamheten kan drivas, särskilt i en verklighet där det enda bestående är förändringen! Den erfarenhet jag fått under min karriär hittills är till nytta i mitt nya värv som förvaltningsdirektör vid Novia. Efter åtta månader på denna post har medarbetarna också märkt att en ”ny” person kommit in med egna synpunkter och synvinklar.

På Novia är studerande också i centrum. I Finland har vi som nationell målsättning att andelen högskoleutbildade ska uppnå 50 procent av en årskull vilket betyder satsningar på rekryteringen från såväl yrkesutbildningen som gymnasierna. Stadieövergångarna utvecklas så studerande smidigt kan övergå till högskolestudier och efter avslutade studier snabbt hitta sysselsättning. Utbildningsnivån i landet har under senaste åren haft en sjunkande trend så en satsning på högre utbildning behövs absolut. Visste ni förresten att varannan ingenjör som anställs i Österbotten är utbildad på Novia? I syfte att utveckla Finland är också FUI verksamheten i fokus. Innovationer, utveckling och forskning måste vara i framkant i Finland. Vi behöver samarbete inom landet men också utanför landets gränser. För en svensk yrkeshögskola som Novia är därför Norden en intressant marknad för samarbeten både med företag och med utbildningsorganisationer. Novias vision ”Novia gör skillnad” passar som hand i handske i fortsatta arbetet för bildningen i vårt land.

Jag önskar min efterträdare Martin Norrgård lycka och arbetsglädje i att leda Söfuk framåt mot visionen utbildning och kultur i världsklass! Organisationen är långt ifrån klar, denna faktiskt landsunika organisation kan utvecklas till något ännu mera då man vågar och vill!

Tack!

Den mest sedda instagramvideon 2022 i Sverige var ett klipp där en pojke på ca fyra år träffar sitt lillasyskon för första gången. Pojken har bebin i famnen och hela hans väsen utstrålar lycka och kärlek. Han vågar knappt se på sitt syskon och kämpar mot tårarna. Sen säger föräldern utanför bilden ”you can hug him” och pojken vänder sig mot syskonet och kramar honom och gråter högljutt. Av glädje och förundran. Och vi alla instagrammare över hela världen gråter också. Vi ser på klippet om och om igen. Den är så stark, den där kärlekskänslan och samhörighetskänslan i oss människor. Vi älskar då vi får vara med om den själva, men vi älskar också att se då andra känner den.

Mitt nya privata forskningsområde är förundran (awe på engelska). Kanske för att jag alltid älskat solnedgångar. Dacher Keltner är professor vid Berkeley universitetet i Kalifornien och forskar i förundran. Keltner har i sin forskning kommit fram till åtta olika företeelser eller upplevelser som skapar förundran i oss människor, och de är desamma över hela världen.

På första plats kommer upplevelser av medmänsklighet, mod, empati (Moral beauty). Då vi ser andra vara modiga eller empatiska, då vi ser till exempel hjälparbetare, människor som ger upp något för en annan, då vi ser syskon älska varandra, då vi ser idrottare från olika lag och länder som kramar om varandra. Vi förundras över det stora och vackra i varandra.
På andra plats på Keltners lista kommer det som väl alla trodde skulle komma först: naturupplevelser. Till exempel solnedgångar och -uppgångar.

Sedan kommer det vi på Wasa Teater håller på med. Konsten. Konsten, musiken, teatern, dansen har en oändlig möjlighet att skapa förundran. Både för utövarna och de som tar del av konsten.

Dacher Keltner har i sin forskning visat att om vi söker oss till och upplever förundran får det oss att må bättre som människor - psykiskt men också fysiskt. Han uppmanar oss att medvetet söka förundran i våra liv. När Keltners bror dog, blev förundranspromenader en del av sorgearbetet. Varje morgon gick han ut i Berkeley och upplevde allt på nytt. Träden, barnen som lekte och stod i kö, människor på väg till sina arbeten, i överallt bor förundran.

Jag önskar er en förundransrik höst och varmt välkomna till Wasa Teater!

Har du någonsin undrat hur vissa människor verkar hantera motgångar bättre än andra? Svaret kan ligga i deras resiliens – en förmåga att studsa tillbaka när livet slår till. Resiliens handlar inte bara om att överleva tuffa tider, utan också om att växa och lära sig av dem. Vi frågade neuropsykolog Åse Fagerlund vad resiliens är, varför den är så viktig, och hur vi alla kan träna upp den för att bli starkare och mer tåliga när livet blir tufft.

Åse är filosofie doktor, neuropsykolog och psykoterapeut. Vid Samfundet Folkhälsans forskningscentrum, enheten för folkhälsoforskning i Helsingfors, leder hon sedan 2015 en forskargrupp som forskar i metoder att stärka välbefinnande hos barn, unga och vuxna, med mycket goda resultat.

Vad är resiliens?

• Resiliens kan beskrivas som förmågan att återhämta sig och komma igen efter motgångar, svårigheter eller traumatiska händelser. Det handlar om att kunna hantera och anpassa sig till utmaningar, stress och negativa livshändelser på ett konstruktivt sätt. Resiliens innebär inte bara att återgå till det normala efter en kris, utan också att växa och utvecklas genom erfarenheten, att gå starkare ur situationen än man var innan. Det handlar om att kunna förbli stark och flexibel även i pressade situationer och att hitta meningsfullhet och välbefinnande trots svårigheter. Resiliens handlar om att inte låta sig nedslås av hinder utan istället använda dem som möjligheter till personlig tillväxt och utveckling.

Till vad behövs resiliens?

• Alla möter vi på motgångar i livet, både större och mindre. Resiliens är ett livsverktyg som är viktigt att träna upp. Genom att bygga upp vår resiliens kan vi bättre hantera stress, motgångar och förändringar i livet. Vi blir också bättre på att hantera våra tankar, känslor och beteende. Det är avgörande för att vi ska kunna återhämta oss från svårigheter och fortsätta att växa.

Kan man träna upp sin resiliens?

• Ja det kan man, men om det skulle vara superenkelt skulle alla redan har gjort det. Det behövs både träning och tid. Barn kan ibland undra varför vuxna bättre klarar av motgångar och ofta beror det på att de haft många fler år av träning. Ett bra sätt att träna upp sin resiliens är att jobba på sina styrkor. Att bli medveten och fokusera på sina styrkor hjälper en att komma vidare istället för att fastna i negativa tankar. Man kan också träna på sin problemlösningsförmåga och träna på att be om hjälp. Man behöver inte klara av allt själv. Att ha människor att luta sig mot och dela sina erfarenheter med kan hjälpa till att öka ens förmåga att hantera motgångar och känna sig stark.

Texten är en del av Wasa Teaters pedagogiska material för familjeföreställningen Handbok för Superhjältar som har urpremiär den 16.3.2023. Föreställningens huvudperson Lisa hittar en magisk bok som visar sig vara en handbok för superhjältar. Genom intensiv träning och en stark inre drivkraft påbörjar Lisa sin resa för att bli superhjälten Röda Masken. Hennes nya styrkor hjälper henne inte bara att stå upp mot sina mobbare och besegra bovar, utan stärker också hennes tro på sig själv. Detta blir avgörande när Rosenhill ställs inför hotet från ärkeskurken Wolfgang och behovet av en superhjälte blir akut.

 Under vårvintern 2023 har riksdagsvalet präglat diskussionerna i media och partiernas kandidater har berättat om sina värderingar och prioriteringar på gator och torg, i insändare, sociala medier och valkompasser.

 Kandidaternas åsikter om landets ekonomi, försvarssambete, vård och omsorg, utbildning mm har ventilerats i stora debatter runtom i landet på lokal såväl som nationell nivå.

Men den politiska diskussionen om kultur och kulturens framtid har nästintill saknats helt. I de stora riksmediernas valkompasser fattas frågor om kandidaternas inställning till specifika kulturfrågor. Även i flera partiers valprogram lyser kulturen med sin frånvaro. Att man i den politiska valdebatten dessutom får höra att ”kultur är en lyxprodukt som vi just nu inte har råd med” ger en skrämselhicka.

Hur blev det nu såhär? Är inte kulturen värd någonting? Och vad är kultur egentligen?

Var och en av oss har säkert en egen definition vad begreppet kultur innebär. För någon kan kultur betyda ”finkultur” med opera, balett och klassiska verk. För en annan kan det betyda den lokala föreningens revy-uppsättning, barnteaterpjäsen som turnerar i skolan, en bok på eget modersmål, film och serier i tv eller på streamingtjänster, musik i bakgrunden på den lokala puben eller en jubileumskonsert i Schaumansalen. Oberoende av vad vi läser in i begreppet kultur upplever de flesta av oss att kultur är viktigt och det som definierar oss som människor. Under pandemiåren var det kulturinstitutionerna som tvingades stänga ner och det var dem vi saknade.

Vi måste få statliga garantier som signalerar att man tar kulturbranschen på allvar som den betydande arbetsgivare den är, och inser dess ekonomiska värde. Stöden från privata fonder och stiftelser är ovärderliga men de är kompletterande, inte ersättande finansieringsformer. Vi behöver professionell kulturproduktion likaväl som kulturproduktion utförd av tredje sektorn. Finansieringen för utbildning inom kulturbranscherna får inte äventyras. För oss finlandssvenskar måste det finnas utbildning på svenska i Finland för bildkonstnärer, musiker, producenter mfl inom både andra och tredje stadiet. Vi kan inte tillåta en kreativ, konstnärlig hjärnflykt utomlands om utbildning inte kan garanteras på eget modersmål.

När detta nummer av Svängrum-e läses vet vi hur det gick i valet. De följande fyra åren utvisar om vi valde rätt..

Första sidans ledarbild: Från Wasa Teater, Farsen " Man får väl ställa upp". Lina Eklblad, Susanne Marins, Tove Qvickström, Carola Sarén, Johan Aspelin. Foto Frank A. Unger

På många arbetsplatser är rapportering av avvikelser en etablerad rutin. När något går fel är vi snabba med att lyfta upp det. Vi skriver avvikelserapporter om det som hänt. Denna process är naturligtvis väldigt viktig för att säkerställa att arbetsplatsen är säker och effektiv. Men det finns en fråga vi sällan ställer: varför rapporterar vi inte in positiva avvikelser, när något går oväntat bra? När någon levererar utöver det vanliga som ingår i jobbet.

Då man bara fokusera på negativa avvikelser utgår man från tanken att det normala alltid är det bästa. Men vad händer när någon gör något utöver det vanliga, något som förbättrar produktiviteten, ökar trivseln eller skapar en ny, innovativ lösning på ett problem? Dessa positiva avvikelser blir ofta osynliga i skuggan av de negativa, trots att de kan vara minst lika viktiga, om inte viktigare, för organisationens framgång.

En arbetsplats där man endast rapporterar negativa saker riskerar helt säkert att fastna i en cykel av problemfokusering. Tänk om vi i stället skulle lyfta fram positiva avvikelser, det vill säga då någon eller något bryter det normala men på ett konstruktivt sätt. Då öppnar vi säkert upp för en arbetsplats och en arbetskultur med ständig förbättring och med nya tankar och idéer. Jag är övertygad om att positiva avvikelser fungera jättebra som inspiration på en arbetsplats.

Att uppmuntra arbetstagare att komma in med positiva avvikelser stärker säkert moralen och bygga en mer inkluderande arbetsmiljö. När en arbetstagare känner att ens ansträngning att göra något extra uppmärksammas och uppskattas, ökar säkert också deras motivation att fortsätta bidra med nya idéer och lösningar. Att få positiv feedback garanterat helt klart en känsla av stolthet över sitt arbete, vilket i sin tur kan leda till att de anställda blir mer nöjda.

För att lyckas med att skapa en kultur av positiv rapportering måste vi förändra hur vi ser på våra rutiner. Ledningen måste visa klart och tydligt att det är viktigt att lägga märke till och dela positiva avvikelser. Verktygen för att lämna in en rapport måste vara enkla och tillgängliga. Det måste också finnas system för belöningar eller erkännande för dem som bidrar med positiva inslag på arbetsplatsen.

Personligen skulle jag mycket hellre rapportera in om någon av mina arbetskamrater gjort ett extra bra jobb än att lyfta upp saker som någon eventuellt gjort fel. Det känns mera meningsfullt och givande att få bidra till en positiv atmosfär där vi lyfter varandra och delar framgångar, i stället för att dra ner den andra och att fokusera på misstagen. Ingen gillar att vara en skvallerbytta. Att rapportera positiva avvikelser ger oss en chans att hylla våra arbetskamraters ansträngningar, vilket säkert inspirerar oss alla att göra vårt bästa. I slutändan tror jag att vi alla mår bättre och presterar bättre när vi känner att vårt arbete uppskattas och erkänns.

Så genom att byta fokus från negativa avvikelser till att också lyfta fram de positiva, kan vi säkert skapa en arbetsplatskultur som främjar innovation, ökad produktivitet och högre arbetsglädje. Det är en enkel men effektiv förändring som kan påverka hur vi ser på vårt arbete och våra kollegor.

Det nordiska samarbetet har fått ett uppsving på många olika nivåer. De finländska politikerna på riksnivå samverkar dagligen med sina nordiska kollegor. Även inom kulturvärlden sker många samarbeten mellan de nordiska länderna. Inom KulturÖsterbotten medverkar vi i flera nordiska projekt. Interreg Aurora-programmet, som verkar inom Fennoskandien, finansierar just nu två av de projekt vi medverkar i, Botnia Business Heritage samt ICH North – passing on our musical heritage. Inom båda projekten samarbetar vi med kulturorganisationer i Sverige och Norge kring kulturproduktion, näringsliv och immateriellt kulturarv inom musiken.

Att samverka kring kulturen som tema är ingenting nytt i nordiska sammanhang. KulturÖsterbotten har under flera år samarbetat med svenska kulturbärare kring bland annat litteratur, berättarkonst och medeltidshistoria. Efter några år av restriktioner får vi igen träffas och utbyta erfarenheter. Under hösten har resorna över Kvarken varit täta med projektmöten, studiebesök och seminarier tvärs over Kvarken, bland annat Härnösand, Skellefteå och Umeå och många av besöken har även ägt rum hos oss i Vasa och Österbotten. Vi märker att det finns en vilja att träffas ”på riktigt”, att sitta ner och diskutera, filosofera och fatta beslut ansikte mot ansikte i ett gemensamt fysiskt rum. Det är viktigt att dela med sig av sina erfarenheter, att få nya intryck, ge uttryck för upplevelser och på så vis lämna avtryck på verksamheten.

Norden är ändå där de flesta av oss mest känner oss hemma, vi hittar ett gemensamt språk, en liknande samhällskultur och humor. Fast vi ibland känner frustrerande över otaliga fikapauser, tidtabeller som gäller på ett ungefär eller språkförbistring med norska dialekter har vi ändå en stor förståelse för varandras vardag och verklighet.

Fast världen just nu känns som en osäker plats har det ändå kommit något gott ur det. Det nordiska samarbetet har stärkts och vi knyts allt tätare samman. Vi hittar ständigt nya sätt att samverka och vet att många av våra problem är gemensamma och kan lösas med gemensamma krafter.

Hurra för nordiskt samarbete!

Begreppet hållbar utveckling blev känt år 1987 genom FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid”. Då jag växte upp på 1970-80-talet fanns inte begreppet hållbarhet utan närmast miljöfrågor jag kom var på vårarna då vi plockade skräp runtomkring skolområdet och fick syltgrisar och lemonad för väl utfört städarbete.

Nu 50 år senare befinner vi oss mitt i en global klimatkris som inte bara hotar våra ekosystem utan även vårt eget välbefinnande. Klimatförändringarna är verkliga och deras påverkan blir alltmer uppenbar för varje dag som går. Extremväder, översvämningar, skogsbränder och stigande havsnivåer är bara några av de konsekvenser som vi måste möta. I skrivande stund pågår Hållbarhetsveckan med många olika evenemang runtom i landet och även på vår arbetsplats.  Oftast tänker man på ekologisk hållbarhet, på vad som är bra för naturen och klimatet, men det handlar också om ekonomisk och social hållbarhet, d.v.s. att vi mår bra och att alla har samma möjligheter.

I budgetförslaget inför år 2024 lyfter samkommunen fram ett nytt tyngdpunktsområde, nämligen

• Stabilitet och hållbarhet (ekonomisk, ekologisk, social) i verksamheten.

Det här är en signal om vår beslutsamhet att röra oss mot en mer hållbar framtid. Vi kan inte betrakta hållbarhet som ett modeord eller något som sker vid sidan av den egentliga verksamheten utan den ska genomsyra verksamheten med början från de långsiktiga strategierna till de dagliga aktiviteterna. En central målsättning nästa år är att vi ska minska koldioxidutsläppen och sträva mot en klimatneutral energiförbrukning utgående från vår klimatplan (ekologisk hållbarhet). I klimatplanen ska vi beskriva var vi befinner oss idag, vart vill vi nå om fem år och om tio år och vilka insatser som krävs för att vi ska ta oss dit. Klimatplanen är under arbete och ska godkännas ännu denna höst.

En annan central målsättning är hålla en välmående, kunnig och engagerad personal (social hållbarhet). Konkret handlar det om att under nästa år ordna olika tillfällen för personalen i syfte att ge motivation till en bättre livsstil och visa på värdet och möjligheterna i att må bra.

Den tredje centrala målsättningen inom tyngdpunktsområdet är att uppnå en långsiktig stabilitet i ekonomin för vår verksamhet (ekonomisk hållbarhet), där tex. skapande av nya möjligheter för ekonomisk tillväxt och undvikande av för stor skuldsättning ingår som åtgärder.

Gott folk, hoppas alla får en fin höst och låt oss tillsammans ta steget mot en bättre och mer hållbar framtid!

Finland har denna vår rankats som världens lyckligaste land sjätte året i rad. Den internationella World Happiness Report publicerar årligen sin lista över världens lyckligaste länder. Rapporten omfattar 146 länder.

Rapporten mäter bland annat nivån på socialt stöd, inkomster, hälsa, personlig frihet, givmildhet samt korruption och de sammanslagna poängen ger Finland åter igen en placering högst upp på prispallen.

Jag är åter glad och tacksam över denna fina utnämning och jag känner mig stolt över att vara finländare. Dessutom känner jag mig som en del av detta välfärdssamhälle och upplever att jag som arbetar på en skola är med och jobbar för mångas lycka.

Men jag möts av många olika åsikter gällande denna rapport. Och visst har jag i vissa diskussioner suttit tyst och valt att inte uttrycka min stolthet, för att inte verka allt för lycklig. Försynt har jag frågat runt hur andra upplever denna rankinglista och fått varierande svar. Vi finländare är nog medvetna om hur bra vi har det men många är snabba med att tillägga hur mycket lyckligare vi vore om vi hade det ännu bättre...

Efter mina19 år som gymnasierektor är jag inte särdeles förtjust i rankinglistor. Jag medger att rankinglistor över andrastadieutbildningar och listan på lyckliga länder inte rakt av kan jämföras med varandra. Men i båda fallen handlar det om ett försök att ringa in verksamhet som leder till bra resultat.

Att år efter år finnas långt nere i en rankinglista kan i bästa fall leda till en vilja och ett arbete som leder till förbättring. Det viktiga är då att definiera vad som ska mätas och hur.

Yrkesutbildarna i vårt land hålls under luppen främst via ARVO utvärderingar och alla resultat finns öppet till påseende i Vipunen. Här presenteras alla skolors verksamhet och jämförelse mellan utbildarna kan lätt göras.

Jag hoppas att vi inom skolvärlden ska vara kloka och låta dessa jämförelser leda till utveckling. Jag vill kunna vara stolt över det som vi är bra på och utveckla där vi har sämre resultat. Vi behöver kunna kanalisera våra krafter på utvecklingsarbete framom avund och plagiering. Samarbete torde vara en bra lösning som alla skulle kunna gagnas av.

På samma sätt hoppas jag att vår lista över lyckliga länder ska generera positiv utveckling i världens alla länder. Jag hoppas att vi alla finländare ska våga vara stolta över vår första plats men ändå tillsammans utveckla vårt land till ett ännu lyckligare. Det ena utesluter inte det andra.