Österbottning årets första gästkonstnär vid Ateljé Stundars

Matilda Enegren tillbringar dagarna med att måla i gästkonstnärens ateljé, som finns på Stundars museiområde. (Foto: Peter Båsk, Stundars museum)

Horisonten och himlen – man ser så mycket av bägge. Det säger Matilda Enegren, årets första gästkonstnär på Ateljé Stundars, när hon får frågan hur hon efter ett decennium i helt andra omgivningar nu betraktar det österbottniska landskapet, ett landskap som hon är väl bekant med sedan barndomen.

Matilda Enegren blev gästkonstnär vid Ateljé Stundars lite av en slump. Den konstnär som hade bjudits in till residenset för årets fem första månader tvingades i sista stund ställa in sin medverkan, av tungt vägande familjeskäl. Enegren kontaktades då av Peter Båsk, som varit aktiv vid gästkonstnärsresidenset Ateljé Stundars sedan starten år 1998.

– Jag var egentligen på väg till Tyskland, men möjligheten att bli gästkonstnär vid Ateljé Stundars var så lockande, berättar Enegren. Och Peter – han måste ha kommit ihåg mig från en utställning jag höll på Stundars för några år sedan.

Enegren sände in sin CV och en arbetsplan till KulturÖsterbotten. Några veckor senare fick hon en officiell inbjudan på posten. Till Ateljé Stundars anlände hon vid månadsskiftet januari-februari. 

Enegren har målat ända sedan hon var liten. Efter studentexamen år 2008 vid bildkonstlinjen vid Vasa övningsskolas gymnasium utbildade hon sig till bildkonstnär vid yrkeshögskolan Novia, som då verkade i Nykarleby. Studierna fortsatte sedan vid Göteborgs universitet, där hon år 2015 tog en masterexamen i fri konst vid Akademin Valand. Numera bor och verkar hon i Helsingfors.

Ateljé Stundars är inte det första konstnärsresidens som Enegren bevistar. År 2013 var hon gästkonstnär på Oberpfälzer Künstlerhaus i Schwandorf, Tyskland. Två år senare, år 2015, fick hon ett vistelsestipendium från Carl Larssons stipendiefond för en residensperiod i Hôtel Chevillon i Grez-sur-Loing i Frankrike.

Under sin residensvistelse på Ateljé Stundars kommer Enegren att arbeta främst med porträttkonst, en konstform hon hängett sig åt sedan år 2017. När Enegren målar porträtt, målar hon av levande modeller i ateljén, människor som hon under långa sittningar lär känna och kan bygga upp en personlig relation till. Det är någonting helt annat än att måla ett porträtt på basis av ett fotografi.

– När någon sitter modell för mig, livs levande i ateljén, ser jag så mycket mer av människan än man kan utläsa i ett fotografi. Samtidigt hinner man samtala om saker och ting. Kontakten mellan konstnären och modellen, den psykologiska aspekten, syns sedan i porträtten, berättar Enegren.

Det är lätt att förstå att konstnären och modellen hinner bli bekanta med varandra, medan arbetet framskrider. Den som vill få sitt porträtt målat av Enegren kan se fram emot minst två sittningar, av vilka den första tar sex-sju timmar – och då är inte mat- och kaffepauserna inräknade. Den andra sittningen är något kortare, men också den tar minst tre-fyra timmar, pauserna borträknade.

Det är inga beställningsverk Enegren målar, åtminstone har det inte varit så hittills. I de flesta fall är Enegrens modeller människor som hon kommit i kontakt med tidigare, människor som hon redan lärt känna en aning. Porträttmålning är nämligen överraskande intimt – det handlar om konstnärens tolkning av individen. 

– Det vore dock spännande att pröva på att måla ett porträtt på beställning, om en sådan förfrågan lades fram, konstaterar Enegren.

Men tillbaka till själva grunden: Varför just måleri? Varför inte fotografi, skulptur eller någon annan konstform?

Enegren funderar en stund.

– Jag upplever att jag kan uttrycka mig direkt och ändamålsenligt genom måleriet, förklarar Enegren. Varje penseldrag på duken har betydelse. Måleriet är för mig ett bra sätt att organisera information på. 

Det Enegren eftersträvar, penseldrag för penseldrag, är ett allt renare och ett alltmer förenklat konstnärligt uttryck. När resultatet blir bra, ser allting så förbluffande självklart ut. Men att nå målet, att skapa detta rena och förenklade uttryck, är det svåraste av allt.

– Jag tror att de flesta konstnärer, inte bara bildkonstnärer, känner igen sig i det här, säger Enegren. 

Matilda Enegren arbetar vid Ateljé Stundars ända fram till medlet av maj. Vid sidan av porträttmåleriet kommer hon bland annat att leverera en gästföreläsning för konststuderande och konstlärare vid yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Senare på våren, på museitorsdagen den 21 april, håller hon öppet hus i ateljén på Stundars museiområde i Solf, Korsholm. – Närmare information om programmet på museitorsdagen ges ut senare.

Nästa vinter ska Enegren hålla utställning på Arte Mare vid Världsarvsporten i Korsholm, huvudsakligen med verk som hon producerar nu i vår vid Ateljé Stundars. Det österbottniska landskapet och det österbottniska ljuset kommer antagligen att synas i konstverken, även i porträtten. Enegren berättar: 

– Landskapet inspirerar mig. Det är ett bekant landskap, barndomens Österbotten, men jag har varit borta så länge att jag ser på det med andra ögon nu. Jag är äldre och har utvecklats både som konstnär och som människa. Nu upplever jag till exempel ljusförändringarna, kontrasten mellan ljus och mörker, mycket starkare än vad jag gjorde tidigare. 

Österbottniska konstvänner har med andra ord en fin utställning att se fram emot. Och redan i vår kan man alltså stifta bekantskap med Enegren och hennes konst – på museitorsdagen 21 april.

Ateljé Stundars i korthet:

• gästkonstnärsresidens i Solf, Korsholm
• grundat år 1998
• drivs av KulturÖsterbotten i nära samarbete med Stundars museum
• finns på Stundars museiområde
• tre–fyra konstnärer bjuds in som gästkonstnärer varje år, på basis av ansökan
• populärt konstnärsresidens med tiotals sökande varje år, från världens alla hörn
• övriga gästkonstnärer år 2022: Tamer Damla (Turkiet / Kanada) och Kirsimaria Törönen (Finland)

Läs mera: www.kulturosterbotten.fi/atelje-stundars

KulturÖsterbottens ansökningsperiod för årets projektbidrag avslutades den sista januari. Glädjande nog inkom 77 ansökningar. Detta ser jag som ett tecken på att vårt österbottniska kulturliv nu andas framtidstro och igen vågar satsa inför kommande säsong. 

De projektansökningar som KulturÖsterbotten tar till behandling ska vara regionala, alltså rikta sig till flera än en kommun, vara samarbetsprojekt eller ha en regional betydelse i hela Svenska Österbotten. Och vi ser helst att flera finansiärer deltar. Årets ansökningar kategoriseras enligt tre huvudprioriteringar i enlighet med det gemensamma österbottniska kulturprogram som godkändes under förra året av Söfuks styrelse och Österbottens förbunds styrelse. Ansökningarna fördelades enligt följande i respektive kategori; 

”Tillgänglighet till kultur” hade 38 ansökningar, ”Stöd för barn- och ungdomskultur” fick 13 ansökningar och ”Stimulans av en kreativ atmosfär” 26 ansökningar. Flertalet av projektansökningarna hade kunnat landa i vilken av tre kategorierna som helst, eftersom de till sina innehåll riktar sig till en bred målgrupp och många har tex digitalisering med som en stark åtgärd. 

Flertalet är kulturprojekt av etablerade kulturaktörer men många är även nya sökande vilket är spännande med tanke på de utmaningar man har haft under pandemitiden. Totalsumman för årets ansökningar uppgår till 260 000 euro, vilket tyvärr medför att många sökande blir besvikna då KulturÖsterbotten enbart har 50 000 euro att fördela. 

Hur skriver man då en ansökan som ger bidrag, som märks, sticker ut och som är just det projektet som genererar stöd? Skulle jag ha svaret på den frågan vore det (bokstavligen) värt miljoner men som tumregel handlar det om att söka för projekt och inte för den ordinarie, löpande verksamheten. Ett projekt är något man har utanför den vanliga verksamheten men som ändå stöder, utvecklar eller testar saker som inte ryms in i det dagliga arbetet. Ett projekt har en början och ett slut. Efter projekttidens slut har man förhoppningsvis nått ett sådant resultat som man vill införliva i sin löpande verksamhet. Och man ska också komma ihåg att projekt alltid handlar om risktagning. Man uppnår kanske inte alltid det resultat och de mål man beskrev i sin plan men det betyder inte att ett projekt misslyckats. Ett annat resultat än det förväntade kan till och med vara bättre eller mera kreativt än det man hade i sin plan. Att budgetera ett projekt har även sina utmaningar. Det är alltid till sin fördel att försöka göra en så realistisk budget som möjligt. Sällan får man hela sitt projektbidrag från en enda finansiär utan man förväntas ha flera inkomstkällor. 

Kultursektionen inom Söfuk är det organ som slutligen besluter om vilka projektbidrag som beviljas. I början av mars höll sektionen möte. Ansökningarna ”vägdes och mättes” och granskades från alla håll och kanter. Alla kunde tyvärr inte beviljas men glädjande många, 40 ansökningar, kunde beviljas. Vi ser fram emot den aktivitet som projekten kommer att medföra i Österbotten under året!

15 februari är det återigen möjligt att njuta av en matbit i Ernst Salonger. Robert Ekman som är ny krögare på den anrika restaurangen säger att målet är att erbjuda god mat och dryck i en lyxig men avslappnad miljö. Hjärtat i verksamheten kommer att vara bistro och restaurang i klassisk europeisk stil med skandinaviska inslag. Ett stort fokus läggs på vinet som erbjuds, man ska kunna beställa bra viner från olika håll i världen och ibland ska det vara möjligt att testa på lite mer speciella sorter. 

God service är a och o i restaurangen som får en ansiktslyftning inför nyöppningen efter nyår. Restaurangen lever sitt eget liv i teatern, men restaurangpersonalen kommer att sköta om teaterns pausservering tillsammans med teaterdamerna. 

Ekman hoppas att teaterbesökarna väljer att besöka Ernst Salonger både före och efter föreställningen, målet är att restaurangen ska erbjuda en naturlig och avslappnad miljö perfekt för mingel, mat och dryck. 

— Vi hoppas på en skön och livlig atmosfär där gästerna känner sig välkomna, säger Ekman