– Man ska itt bränn se på  kallvattne

På teatern har vi haft ett väldigt annorlunda spelår. Vi vet alla hur coronaepidemin har drabbat alla samhällssektorer hårt, men för oss som ordnar evenemang där människor ska samlas har det varit väldigt omtumlande. Vi har ju haft så tyst! Och så tomt! Det har varit så stilla i våra publika utrymmen, där det alltid brukade vara så fullt av folk, och liv och rörelse. Vi saknar publiken. Sorlet i salongen innan ljuset går ner, spänningen i tystnaden då ingen vet hur det ska gå i teaterföreställningen, applåderna! Pauserna, kaffet och bakelserna. Alla samtalen efteråt, vad tyckte du, vad kände du?

Många har under detta år berättat om hur mycket de saknar kulturen, saknar upplevelserna, saknar att få samlas tillsammans. Kontakten mellan scen och salong är ibland nästan påtaglig, skådespelarna lever och andas med sin publik. Men också kontakten mellan åskådarna är viktig. Att vi delar upplevelser med varandra under konserter, teaterföreställningar, sportevenemang får oss att känna att vi är tillsammans, att vi hör ihop. Att vi trots alla våra olikheter ändå är ganska lika, att vi färdas tillsammans i ett underbart sällskap. Det är för detta som teatern och kulturen behövs mer än någonsin nu i vår tid.

Wasa Teater är därför med i initiatviet #därförteater, där alla finlandssvenska teatrar tillsammans, går ut och berättar om att vi finns här för att berätta för er. För att få er att känna, tänka och förfäras. Få er alla att känna att ni lever.

Varmt välkomna till Wasa Teater i höst. Välkomna tillbaka!

På Wasa Teater har vi ett nytt projekt på gång i vår, vi vill vi samla berättelser ur livet för att dramatisera dem till en föreställning. Och vi behöver din hjälp!

Vad har hänt i ditt liv som du skulle vilja se på Wasa Teaters scen? Genom att ta del av andras berättelser får vi en större förståelse för varandra, känner igen oss i varandra och får uppleva erfarenheter som är nya för oss. Alla har en historia värd att berätta!

Här är några förslag på hur din berättelse kan börja:

Jag glömmer aldrig när …

Sms-et den dagen förändrade allt…

När chefen berättade att jag var uppsagd…
Det här har jag aldrig berättat för någon…
Jag blev tvungen att lämna mitt hem…

Hur börjar din berättelse? Och hur fortsätter den? Vad hände dig?

Skriv till oss om avgörande livsval, oväntade händelser, hemligheter, sorger och lyckor. Din historia kan vara vilken som helst men det ska ha hänt under din livstid och ha en anknytning till Österbotten.

På Wasa Teater har vi ett nytt projekt på gång i vår, vi vill vi samla berättelser ur livet för att dramatisera dem till en föreställning. Och vi behöver din hjälp!

Vad har hänt i ditt liv som du skulle vilja se på Wasa Teaters scen? Genom att ta del av andras berättelser får vi en större förståelse för varandra, känner igen oss i varandra och får uppleva erfarenheter som är nya för oss. Alla har en historia värd att berätta!

Här är några förslag på hur din berättelse kan börja:

Jag glömmer aldrig när …

Sms-et den dagen förändrade allt…

När chefen berättade att jag var uppsagd…
Det här har jag aldrig berättat för någon…
Jag blev tvungen att lämna mitt hem…

Hur börjar din berättelse? Och hur fortsätter den? Vad hände dig?

Skriv till oss om avgörande livsval, oväntade händelser, hemligheter, sorger och lyckor. Din historia kan vara vilken som helst men det ska ha hänt under din livstid och ha en anknytning till Österbotten.

På ledarplats delar vi i det här numret av Svängrum-e talet som teaterchef Ann-Luise Bertell höll på SÖFUK:s 30-års fest 18.03.2025

Mina varmaste gratulationer till SÖFUK 30 år! Men låt oss ändå skänka en liten tanke på att Wasa Teater i år fyller 106 år. Här har det berättats historier under alla år, också under krigstiden. Det enda som kunde stoppa verksamheten var branden 1953. Men teatern byggdes upp igen och invigdes 1955 av dåvarande talman Karl August Fagerholm. För mig personligen har Wasa Teater alltid varit Österbottens hjärta, härifrån har det pulserat ut föreställningar, visioner, insikter, humor och allvar. Här har vi varit med och stärkt och stöttat österbottningarna under alla år.

Då jag var 20 år satt jag i denna salong i publiken och såg Spelman på taket. Berättelsen om den judiske affärsmannen Tevje som ser samhället förändras, förnyas och till sist förstenas på ett sätt som gjorde att han måste fly sin hemort. Min empati för Tevje och hans fränder var gränslös.

Föreställningen lyfte mig som människa. Känslan av att mitt liv är större för att jag har upplevt detta grep mig. Musiken, skådespelarna, sången grep mig. Världen är vacker, jag har en plats och en uppgift. För mig ledde denna konstupplevelse till att teatern blev min väg. Stora konstupplevelser har denna förmåga, vi kan stanna upp, tänka till, förändras för alltid.

Jag har under mina år som teaterchef och skådespelare samlat på de här berättelserna om konstens betydelse för människor. Berättelsen om pojken på dagiset som personalen aldrig hört skratta, förrän dagen då Wasa Teater kom på besök. Eller mamman som körde sin dotter från Pargas till Vasa för att se en föreställning, inte bara en utan tre gånger. Den gamla kvinnan som kom fram till scenen för att berätta sitt livs historia, mannen som satt kvar i salongen och grät. Pojken som sa ”Du kan vara min pappa,” åt en skådespelare. Tonårsflickan som just nu skriver på en pjäs om att mötet med skrivandet och teatern har räddat hennes liv. Betydelsen av dessa exempel kan vi inte mäta. Men vi vet alla att de är betydelsefulla, de är livsviktiga.

”I mötet med konstnärligt skapande väcks vår fantasi, vår förmåga att se möjligheter. Vi stärks i empati och solidaritet.” Så skriver Stefan Jonsson i boken ”Den otyglade skönheten, fem saker konsten vet om demokrati.” I boken skriver författaren om hur viktigt det är att vi läser för våra barn. Inte för att de ska kunna 50 000 ord då de är vuxna, utan för att de med hjälp av språket och berättelserna lär sig om världen, om människorna, om sig själva och på det klarar av att navigera framåt i sina egna liv.

Konsten lär oss att tänka själva och se alternativ, och att förstå oss själva och varandra. Se det mänskliga i varandra. Precis det som populister, extremister och en-partirörelser har gjort allt för att utrota i de samhällen där de kommit till makten. Dessa partier vill att vi bara ska se verkligheten på ett sätt, nämligen deras. Stefan Jonsson skriver att de länder under andra världskriget som behöll sina satsningar på konst och kultur undvek att bli fascistiska.

Demokratin, vår västerländska demokrati, vilar på människovärdet, att vi alla har lika rätt att leva här på jorden. Flykting eller fri, fattig eller rik. På detta vilar vår demokrati. Och den vill vi ha kvar.

Vad ska vi stärka i vårt samhälle i den värld vi lever i nu? Yrkesakademin i Österbotten tar emot unga människor med drömmar om en framtid och ett liv. Wasa Teater har en stor del ung publik som ser på våra berättelser om världen. Vad ska vi ge dem för berättelser?

Att Finland behöver ett försvar står klart för oss alla. Men vad är det vi försvarar?, för att citera en känd engelsman. Finns det någon berättelse om en värld där vi inte ser varandra som fiender, utan kan försonas med att vi alla sist och slutligen sitter i samma båt?

Alla människors lika värde. Människans värde. Människans liv. Vad är det? Frågar ni mig så svarar jag: Att så många som möjligt ska få leva ett fritt, kreativt, snällt och roligt liv, i en frisk natur, ett liv där alla har möjlighet att förverkliga sina drömmar och sin potential.

För detta behöver vi utbildning, och vi behöver utbildas av lärare som förmår och har kunskap att se till varje individ. Men vi behöver också vår fantasi, vi behöver kunna skapa oss ett liv och tolka världen omkring oss. Och vi behöver vår empati, utan den är vi snart framme i Tevjes förstenade värld. Konsten kan ta oss igenom också denna tid och hjälpa oss att se den större berättelsen.

Låt mig till sist berätta om vad som gjort KAJ till en sådan framgång, att de kunde förverkliga sina drömmar och sin potential. Först och främst är det naturligtvis deras egen konstnärliga begåvning och att de hittade varandra. Men sedan: kommunbiblioteken, byskollärarna, Medborgarinstitut-kurserna, revyerna, sommarteatrarna. Kulturen och konsten ute i våra byar. En bidragande orsak är också att vi har en professionell teater här i regionen dit KAJ redan som 20 åringar fick komma in och jobba med professionella människor, att KAJ fick repetera och spela här otaliga föreställningar, att de fick möta en entusiastisk publik. KAJ om något har visat oss kulturens genomslagskraft och verkliga potential. Betydelsen av KAJs framgång kan vi inte heller mäta.

Att stöda kulturen är lätt då det går bra. Men det långsiktiga, många gånger osynliga, omätbara arbetet är det som vi måste hålla fast vid. Vi som jobbar här på Wasa Teater och Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, vi gör ett otroligt viktigt arbete. Vi jobbar med och för och drömmer om framtiden. Vi har alla skäl att fira idag.

KulturÖsterbottens ansökningsperiod för årets projektbidrag avslutades den sista januari. Glädjande nog inkom 77 ansökningar. Detta ser jag som ett tecken på att vårt österbottniska kulturliv nu andas framtidstro och igen vågar satsa inför kommande säsong. 

De projektansökningar som KulturÖsterbotten tar till behandling ska vara regionala, alltså rikta sig till flera än en kommun, vara samarbetsprojekt eller ha en regional betydelse i hela Svenska Österbotten. Och vi ser helst att flera finansiärer deltar. Årets ansökningar kategoriseras enligt tre huvudprioriteringar i enlighet med det gemensamma österbottniska kulturprogram som godkändes under förra året av Söfuks styrelse och Österbottens förbunds styrelse. Ansökningarna fördelades enligt följande i respektive kategori; 

”Tillgänglighet till kultur” hade 38 ansökningar, ”Stöd för barn- och ungdomskultur” fick 13 ansökningar och ”Stimulans av en kreativ atmosfär” 26 ansökningar. Flertalet av projektansökningarna hade kunnat landa i vilken av tre kategorierna som helst, eftersom de till sina innehåll riktar sig till en bred målgrupp och många har tex digitalisering med som en stark åtgärd. 

Flertalet är kulturprojekt av etablerade kulturaktörer men många är även nya sökande vilket är spännande med tanke på de utmaningar man har haft under pandemitiden. Totalsumman för årets ansökningar uppgår till 260 000 euro, vilket tyvärr medför att många sökande blir besvikna då KulturÖsterbotten enbart har 50 000 euro att fördela. 

Hur skriver man då en ansökan som ger bidrag, som märks, sticker ut och som är just det projektet som genererar stöd? Skulle jag ha svaret på den frågan vore det (bokstavligen) värt miljoner men som tumregel handlar det om att söka för projekt och inte för den ordinarie, löpande verksamheten. Ett projekt är något man har utanför den vanliga verksamheten men som ändå stöder, utvecklar eller testar saker som inte ryms in i det dagliga arbetet. Ett projekt har en början och ett slut. Efter projekttidens slut har man förhoppningsvis nått ett sådant resultat som man vill införliva i sin löpande verksamhet. Och man ska också komma ihåg att projekt alltid handlar om risktagning. Man uppnår kanske inte alltid det resultat och de mål man beskrev i sin plan men det betyder inte att ett projekt misslyckats. Ett annat resultat än det förväntade kan till och med vara bättre eller mera kreativt än det man hade i sin plan. Att budgetera ett projekt har även sina utmaningar. Det är alltid till sin fördel att försöka göra en så realistisk budget som möjligt. Sällan får man hela sitt projektbidrag från en enda finansiär utan man förväntas ha flera inkomstkällor. 

Kultursektionen inom Söfuk är det organ som slutligen besluter om vilka projektbidrag som beviljas. I början av mars höll sektionen möte. Ansökningarna ”vägdes och mättes” och granskades från alla håll och kanter. Alla kunde tyvärr inte beviljas men glädjande många, 40 ansökningar, kunde beviljas. Vi ser fram emot den aktivitet som projekten kommer att medföra i Österbotten under året!

KulturÖsterbottens ansökningsperiod för årets projektbidrag avslutades den sista januari. Glädjande nog inkom 77 ansökningar. Detta ser jag som ett tecken på att vårt österbottniska kulturliv nu andas framtidstro och igen vågar satsa inför kommande säsong. 

De projektansökningar som KulturÖsterbotten tar till behandling ska vara regionala, alltså rikta sig till flera än en kommun, vara samarbetsprojekt eller ha en regional betydelse i hela Svenska Österbotten. Och vi ser helst att flera finansiärer deltar. Årets ansökningar kategoriseras enligt tre huvudprioriteringar i enlighet med det gemensamma österbottniska kulturprogram som godkändes under förra året av Söfuks styrelse och Österbottens förbunds styrelse. Ansökningarna fördelades enligt följande i respektive kategori; 

”Tillgänglighet till kultur” hade 38 ansökningar, ”Stöd för barn- och ungdomskultur” fick 13 ansökningar och ”Stimulans av en kreativ atmosfär” 26 ansökningar. Flertalet av projektansökningarna hade kunnat landa i vilken av tre kategorierna som helst, eftersom de till sina innehåll riktar sig till en bred målgrupp och många har tex digitalisering med som en stark åtgärd. 

Flertalet är kulturprojekt av etablerade kulturaktörer men många är även nya sökande vilket är spännande med tanke på de utmaningar man har haft under pandemitiden. Totalsumman för årets ansökningar uppgår till 260 000 euro, vilket tyvärr medför att många sökande blir besvikna då KulturÖsterbotten enbart har 50 000 euro att fördela. 

Hur skriver man då en ansökan som ger bidrag, som märks, sticker ut och som är just det projektet som genererar stöd? Skulle jag ha svaret på den frågan vore det (bokstavligen) värt miljoner men som tumregel handlar det om att söka för projekt och inte för den ordinarie, löpande verksamheten. Ett projekt är något man har utanför den vanliga verksamheten men som ändå stöder, utvecklar eller testar saker som inte ryms in i det dagliga arbetet. Ett projekt har en början och ett slut. Efter projekttidens slut har man förhoppningsvis nått ett sådant resultat som man vill införliva i sin löpande verksamhet. Och man ska också komma ihåg att projekt alltid handlar om risktagning. Man uppnår kanske inte alltid det resultat och de mål man beskrev i sin plan men det betyder inte att ett projekt misslyckats. Ett annat resultat än det förväntade kan till och med vara bättre eller mera kreativt än det man hade i sin plan. Att budgetera ett projekt har även sina utmaningar. Det är alltid till sin fördel att försöka göra en så realistisk budget som möjligt. Sällan får man hela sitt projektbidrag från en enda finansiär utan man förväntas ha flera inkomstkällor. 

Kultursektionen inom Söfuk är det organ som slutligen besluter om vilka projektbidrag som beviljas. I början av mars höll sektionen möte. Ansökningarna ”vägdes och mättes” och granskades från alla håll och kanter. Alla kunde tyvärr inte beviljas men glädjande många, 40 ansökningar, kunde beviljas. Vi ser fram emot den aktivitet som projekten kommer att medföra i Österbotten under året!

Ett skärgårdsmuseum på nätet, filmer om medeltiden på Youtube, bokcirklar på distans, nätbaserade evenemangskalendrar både för Österbotten och för Svenskfinland, en databank för marknadsföring av konstnärers och kulturarbetares arbeten, streamade föreläsningar, geocacher med medeltida sägner, studiebesök till digitaliseringsregionen Skåne...  Många spännande saker som just nu är på gång vid KulturÖsterbotten har en tydlig koppling till digitalisering och nättjänster.

Digitalisering och förändring är nu ständigt återkommande begrepp i de flesta sammanhang, så också inom kultursektorn. I och med de möjligheter den nya tekniken erbjuder förändras sätten att producera och förmedla kultur. Också människors sätt att ta del av kulturupplevelser påverkas av digitaliseringen.

Då vi på KulturÖsterbotten jobbar med kunden i fokus, handlar digitalisering för oss främst om att göra kulturen tillgänglig för flera. Digitaliseringen kan effektivt ta bort olika hinder för deltagande i kulturaktiviteter, såsom tidsmässiga, fysiska, geografiska, ekonomiska och språkliga hinder. Det gäller dels att hitta nya lösningar för hur olika kulturaktörer förmedlar kultur, dels om en förändring i synsättet på vad som är ”rätt” sätt att uppleva kultur. Upplevelsen av en teaterföreställning eller konsert via en skärm i soffhörnet må kanske vara mindre berörande än samma föreställning live i en konsertsal, men den är i alla fall en upplevelse som berör åskådaren mer än ingen föreställning alls. Kulturarv som presenteras i filmer eller på en webbsida ger givetvis inte samma upplevelse som att verkligen besöka ett museum, men det kan ge mångsidig information och även inspiration till att ta del av kulturarv, också i den fysiska verkligheten.

Som den regionala enhet KulturÖsterbotten är – med uppgift att ge kulturen i Österbotten synlighet och möjlighet – har vi en viktig uppgift här. Vi vill fortbilda oss själva och sprida information till andra, vi söker samarbete med experter och tar del av andras erfarenheter, vi testar nya lösningar och ser oss gärna som föregångare när det gäller att utveckla digital kulturverksamhet.

Ann-Maj Björkell-Holm, kulturchef

Digivisio 2030 är ett för alla finländska högskolor gemensamt projekt med det övergripande målet att skapa en framtid för lärande som gynnar både högskolor, de lärande och samhället. Projektet eftersträvar att nivån på den högre utbildningen i Finland höjs och finländarnas sysselsättning förbättras nationellt och internationellt. Ett öppet och etablerat ekosystem skapas för lärande som baserar sig på Digivisios digitala tjänster, högskolornas gemensamma studieutbud och interaktion med företagen och samhället.

Beskriver man Digivisio i siffror handlar det om cirka 300 000 högskolestuderande, 38 finländska högskolor, 27 000 anställda på högskolorna och cirka 320 personer som arbetar direkt i projektet. Tidsperspektivet är 10 år och budget för projektet fram till 2024 är 44 miljoner.

Följaktligen ett stort och omfattande projekt som alla yrkeshögskolor och universitet i Finland i slutet av 2020 gick med i. Att alla nu är med och förbereder sig för att hitta gemensamma sätt att föra fram ett relevant och kvalitativt utbildningsutbud är sannolikt rätt så unikt. Med ett dylikt storprojekt uppstår det många utmaningar men framförallt möjligheter. Frågorna är många om hur, när, varför, vad som görs inom projektet och hur berör det högskolan, personalen och studerande. En av de stora frågorna som berör oss och Digivisio 2030 är hur ser kunskapens värld ut 2030 och hur kan vi förbereda oss för den?

Vem är den lärande?

Lärandemålgruppen för Digivisio 2030 är exceptionellt bred och de tjänster som utvecklas ska i framtiden vara tillgängliga för alla lärande oavsett tidigare kompetens, utbildningsnivå eller livssituation. Den lärandes perspektiv står i centrum av Digivisio -arbetet och de tjänster som implementeras i projektet utvecklas på ett användarorienterat sätt. Ett av Digivisios mål är att göra det möjligt för den lärande att lära sig flexiblare och samla på sig sin kompetens.

Flexibelt lärande

Flexibilitet och fortbildning för kontinuerligt lärande är starkt i fokus. Den lärande erbjuds flexibelt lärande, vilket innebär att tar man tar hänsyn till den lärandes individuella behov, motivation och möjliggör valfrihet. Vägledning och stöd utvecklas så att det passar den lärandes behov och förmågor. Automatisering och AI baserade vägledningstjänster utvecklas för att säkerställa att utbudet motsvarar efterfrågan.

Plattform för flexibelt och kontinuerligt lärande

Ett av de mest konkreta målen med Digivisio är förverkligandet av en gemensam plattform, bricka, för högskolornas utbud för flexibelt och kontinuerligt lärande. Med en gemensam plattform blir det enklare att hitta och anmäla sig till en utbildning som passar den livssituation och de behov den lärande har.

Via plattformen kan vi nå en ännu bredare och mångsidigare grupp av lärande oavsett regionala gränser. Lansering planeras till slutet av 2024 och som första utbud kommer s.k. icke-formellt och informellt studieutbud erbjudas till exempel poddar, mikrokurser, offentliga föreläsningar och webbinarier. Efter det blir det dags för det formella utbildningsutbudet.

Med stöd av data som samlas in via de som nyttjar utbudet på plattformen förväntas högskolorna kunna öka effektiviteten och utveckla ett ännu mångsidigare utbud utgående från identifierat behov.

Högskolesamarbete och pedagogisk utveckling

Digivisio grundar sig på samarbete mellan högskolorna genom delaktighet och dialog. Projektverksamheten är upplagd så att den skall främja ett ökat samarbete mellan högskolorna, möjliggöra framtagande av gemensamma rekommendationer, regler och ett gemensamt tillvägagångssätt.

I projektet ska högskolorna skapa en gemensam vision för den digitala pedagogikens framtid och de spelregler som utvecklingen av digital pedagogik inom högre utbildning bygger på. Den växande betydelsen av digital pedagogik och att stödja välbefinnande i lärandeprocessen kräver också en ny sorts kompetens av lärare, handledare och utbildningsplanerare. Digivisio söker lösningar och verktyg för utveckling och kommer att ordna utbildningar i digital pedagogik för lärare och stödpersonal 2024.

Ett ambitiöst och tidskrävande projekt

Digivisio 2030 är ett omfattande och mångfacetterat utvecklingsprojekt med ambitiösa mål. Det är stundvis utmanande att orientera sig i utvecklingsarbetet, identifiera när, hur och varför vi vid Novia skall vara en del av utvecklingen. Samtidigt ger detta oss möjlighet att vidareutveckla ett kvalitativt och relevant utbildningsutbud till en bredare målgrupp. Vi får möjlighet att ytterligare förtydliga vår profil utifrån våra styrkor och vara med om att säkerställa det svenska utbudet på plattformen.

Digivisio 2030 är ett för alla finländska högskolor gemensamt projekt med det övergripande målet att skapa en framtid för lärande som gynnar både högskolor, de lärande och samhället. Projektet eftersträvar att nivån på den högre utbildningen i Finland höjs och finländarnas sysselsättning förbättras nationellt och internationellt. Ett öppet och etablerat ekosystem skapas för lärande som baserar sig på Digivisios digitala tjänster, högskolornas gemensamma studieutbud och interaktion med företagen och samhället.

Beskriver man Digivisio i siffror handlar det om cirka 300 000 högskolestuderande, 38 finländska högskolor, 27 000 anställda på högskolorna och cirka 320 personer som arbetar direkt i projektet. Tidsperspektivet är 10 år och budget för projektet fram till 2024 är 44 miljoner.

Följaktligen ett stort och omfattande projekt som alla yrkeshögskolor och universitet i Finland i slutet av 2020 gick med i. Att alla nu är med och förbereder sig för att hitta gemensamma sätt att föra fram ett relevant och kvalitativt utbildningsutbud är sannolikt rätt så unikt. Med ett dylikt storprojekt uppstår det många utmaningar men framförallt möjligheter. Frågorna är många om hur, när, varför, vad som görs inom projektet och hur berör det högskolan, personalen och studerande. En av de stora frågorna som berör oss och Digivisio 2030 är hur ser kunskapens värld ut 2030 och hur kan vi förbereda oss för den?

Vem är den lärande?

Lärandemålgruppen för Digivisio 2030 är exceptionellt bred och de tjänster som utvecklas ska i framtiden vara tillgängliga för alla lärande oavsett tidigare kompetens, utbildningsnivå eller livssituation. Den lärandes perspektiv står i centrum av Digivisio -arbetet och de tjänster som implementeras i projektet utvecklas på ett användarorienterat sätt. Ett av Digivisios mål är att göra det möjligt för den lärande att lära sig flexiblare och samla på sig sin kompetens.

Flexibelt lärande

Flexibilitet och fortbildning för kontinuerligt lärande är starkt i fokus. Den lärande erbjuds flexibelt lärande, vilket innebär att tar man tar hänsyn till den lärandes individuella behov, motivation och möjliggör valfrihet. Vägledning och stöd utvecklas så att det passar den lärandes behov och förmågor. Automatisering och AI baserade vägledningstjänster utvecklas för att säkerställa att utbudet motsvarar efterfrågan.

Plattform för flexibelt och kontinuerligt lärande

Ett av de mest konkreta målen med Digivisio är förverkligandet av en gemensam plattform, bricka, för högskolornas utbud för flexibelt och kontinuerligt lärande. Med en gemensam plattform blir det enklare att hitta och anmäla sig till en utbildning som passar den livssituation och de behov den lärande har.

Via plattformen kan vi nå en ännu bredare och mångsidigare grupp av lärande oavsett regionala gränser. Lansering planeras till slutet av 2024 och som första utbud kommer s.k. icke-formellt och informellt studieutbud erbjudas till exempel poddar, mikrokurser, offentliga föreläsningar och webbinarier. Efter det blir det dags för det formella utbildningsutbudet.

Med stöd av data som samlas in via de som nyttjar utbudet på plattformen förväntas högskolorna kunna öka effektiviteten och utveckla ett ännu mångsidigare utbud utgående från identifierat behov.

Högskolesamarbete och pedagogisk utveckling

Digivisio grundar sig på samarbete mellan högskolorna genom delaktighet och dialog. Projektverksamheten är upplagd så att den skall främja ett ökat samarbete mellan högskolorna, möjliggöra framtagande av gemensamma rekommendationer, regler och ett gemensamt tillvägagångssätt.

I projektet ska högskolorna skapa en gemensam vision för den digitala pedagogikens framtid och de spelregler som utvecklingen av digital pedagogik inom högre utbildning bygger på. Den växande betydelsen av digital pedagogik och att stödja välbefinnande i lärandeprocessen kräver också en ny sorts kompetens av lärare, handledare och utbildningsplanerare. Digivisio söker lösningar och verktyg för utveckling och kommer att ordna utbildningar i digital pedagogik för lärare och stödpersonal 2024.

Ett ambitiöst och tidskrävande projekt

Digivisio 2030 är ett omfattande och mångfacetterat utvecklingsprojekt med ambitiösa mål. Det är stundvis utmanande att orientera sig i utvecklingsarbetet, identifiera när, hur och varför vi vid Novia skall vara en del av utvecklingen. Samtidigt ger detta oss möjlighet att vidareutveckla ett kvalitativt och relevant utbildningsutbud till en bredare målgrupp. Vi får möjlighet att ytterligare förtydliga vår profil utifrån våra styrkor och vara med om att säkerställa det svenska utbudet på plattformen.

Ingen av oss kommer troligen att glömma covid-våren 2020, vi fick vänja oss med nya rutiner gällande att hålla avstånd och handhygien. Vi fick lära oss att arbeta på distans och plötsligt blev arbetsplatsen lite öde och tom. För mig kändes det konstigt med ett skolhus utan studerande. Under min tid inom yrkesutbildningen har jag aldrig tidigare varit i samma läge. Jag har alltid haft studerande och medarbetare i min närhet och nu märkte jag plötsligt hur mycket energi samt inspiration som de har gett mig. Under våren väntade vi alla på sommaren och en välbehövlig ledighet, för våren var tung med all den osäkerhet och otaliga frågor som pandemin medförde.

Ledigheten har för mig inneburit ett behövligt avbrott från arbetet och de många funderingarna kring vilka restriktioner och hurdana anvisningar som pandemin kräver för verksamheten. Under ledigheten har jag, som tydligen många andra, satsat tid på olika byggprojekt. Jag har under sommaren bl.a byggt ett utekök och uteplats vid sommarstugan. Vid besök till olika byggvaruaffärer märkte jag ofta hur hyllorna gapade tomma och vissa varor plötsligt tog slut med långa leveranstider som följd. Jag undrar hur många uteplatser som har blivit byggda i Österbotten under den här våren och sommaren? Här finns många uppslag för olika vetenskapliga studier till vad som varit drivkraften till alla byggprojekt. Är det att vi plötsligt intresserade oss mer för vår näromgivning och familjen eller hade vi mer tid eller var det ett sätt att visa att vi tror på en framtid efter pandemin? För mig personligen var det att sätta tankarna på något annat som är mer bestående och greppbart. Jag ser framemot alla de stunder som vi i familjen kommer att tillbringa i vår nya gemensamma uteplats.

Tillbaks i arbetet gläds jag åt ett fullt skolhus och hur roligt det känns med liv och rörelse omkring en. Inom YA har vi startat en så normal verksamhet som möjligt med beaktande av att pandemin inte är förbi. Vårens anvisningar om handhygien och avstånd betonas i alla sammanhang. Vi följer med hur läget med pandemin förändras och är beredda att agera om det krävs. Jag hoppas att vi inte mer i år  behöver övergå helt och hållet till distanslärande för alla. Efter vårens speciella situation behöver vi ge våra studerande möjligheter att lära, träna och förfina sitt yrkeskunnande i våra egna lärmiljöer. Efter en tid med liten smittspridning i Österbotten har många tyvärr börjat ge avkall på att skydda sig och andra, vilket vi kan märka i ett ökat antal fall i Österbotten under de senaste veckorna. Jag önskar att vi på nytt hittar den solidaritet som fanns under våren och tillsammans arbetar för att förhindra smittspridning och minimera följderna av pandemin. Jag hoppas att vi kan undvika en likadan nedstängning av samhället i höst såsom i våras, för min känsla är att vi inte har råd med det. Ekonomiskt är det påfrestande för alla och vi vet inte vilka följder som det skulle medföra på det allmänna måendet med tanke på att den mörkaste tiden på året närmar sig.

Åtminstone jag vill ha möjligheten att få besöka Kopparön i höst och följa med det lokala hockeylagets bravader på isen. Jag ser framemot en höst utan restriktioner!

Kraven i arbetslivet ökar och allt fler behöver högskoleexamen. Som exempel kan nämnas att rekryteringsbehovet inom teknologiindustrin till 60 % ska täckas av personer med högskoleexamen, medan 40 % av dem som anställs de närmaste åren ska ha yrkesutbildning. Förändringen är snabb och ställer förväntningar på högskolorna, andra stadiets utbildare och statsmaktens resurstilldelning.

Yrkeshögskolorna och universiteten förhandlar som bäst med Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) om nästa avtalsperiod som gäller åren 2021-2024. Den här processen, som återkommer vart fjärde år, är viktig. I målavtalet kommer högskolan och UKM överens om högskolans både kvalitativa och kvantitativa mål för perioden. Som stöd för detta gör alla högskolor och universitet nu strategier som sträcker sig ända fram till 2030. Högskolan ska precisera sin egen profil i förhållande till alla andra högskolor och om planerna är trovärdiga, ambitiösa och därtill främjar UKM:s och regeringens allmänna strävanden, så ligger högskolan väl till vid tilldelningen av medel för strategisk utveckling. 

Strategier i alla ära, men det klart största intresset i denna avtalsomgång riktar sig mot målet för antalet examina. Högskolorna får sin statliga finansiering till största delen baserat på antalet avlagda examina. För examina som överskrider det så kallade examenstaket ges ingen finansiering. Genom att justera examenstaken, kommer UKM i praktiken att justera högskolornas inbördes storlek. Samtidigt styr man regionernas tillgång på arbetskraft och flyttströmmarna i landet. Frågan är alltså av stor samhällelig och regional betydelse.

Regeringen Rinnes målsättning är att 50 % av de unga vuxna år 2030 ska högskoleexamen. Det här målet har sin grund i det faktum att Finland fallit ner under OECD-medeltalet när det gäller andelen högskoleutbildade. Målet baseras också på att kravnivån i arbetslivet stiger då uppgifterna blir allt mer tekniska och komplicerade. Så långt verkar alla vara överens, regeringen, högskolorna och arbetsgivarna. Sedan kommer utmaningarna; hur ska utvidgningen finansieras och varifrån ska ungdomarna komma.

Jag ska inte närmare gå in på den uppenbara konflikten mellan regeringens högt ställda målsättning och den knappa resurstilldelningen. Vi får hoppas att frågan ska hitta en lösning, annars innebär utökningen bara större gruppstorlekar, med förutsebara följder. 

Frågan om var alla nya högskolestuderande ska komma från är kanske av större allmänt intresse. UKM:s målsättning är att höja antalet examina fram till 2030 med 20 % i förhållande till antalet 2016-2018. Det här ska åstadkommas genom förbättrad genomströmning, fler nybörjarplatser och fler utländska studerande. 

Förbättrad genomströmning ger fler examina i förhållande till antalet tillgängliga nybörjarplatser. Platserna utnyttjas effektivare. I praktiken betyder det här att antalet studieavbrott ska minskas, vilket i sin tur ställer krav på god handledning och system för att fånga upp studerande som är i riskzonen att avbryta. Vi på högskolan behöver vara lyhörda och proaktiva. 

Vidare ska ett större antal nybörjarplatser bereda fler ungdomar tillträde till högskolan. Det betyder att fler ska bli intresserade av högskolestudier och också ha den teoretiska beredskapen för sådana. Mycket av tillväxten måste komma från andra stadiets yrkesutbildning, eftersom benägenheten att efter gymnasiet fortsätta till högskolestudier redan är hög. Därför har Yrkeshögskolan Novia de senaste åren stärkt samarbetet med yrkesutbildningen. Samarbetsavtal möjliggör att andra stadiets yrkesstuderande redan under sin studietid kan avlägga yrkeshögskolestudier som räknas tillgodo i senare studier. Det här är ett sätt att försnabba övergången till högskolan och i förlängningen till arbetslivet. 

Det är uppenbart att yrkesutbildningen, som de senaste åren förlorat mycket statlig finansiering, ställs inför en stor utmaning, hur ska en allt större del av studerandena fås vidare till högskolestudier och ha beredskap för sådana. En annan utmaning är den 16 % av årsklassen som inte avlägger andra stadiets examen. 

Utöver bättre genomströmning och fler nybörjarplatser, så ska en del av behovet av fler högskoleutbildade täckas genom rekrytering av fler studerande från utlandet. Det betyder fler utbildningar på engelska i våra högskolor. Och ska dessa studerande kunna bidra till att höja utbildningsnivån i landet, så ska de också bli en del av det finländska och regionala arbetslivet. Det här är ett arbete som kräver samverkan mellan många aktörer; utbildningsinstitutioner, myndigheter, privata och offentliga sektorn.   

Min poäng är följande: För att lyckas i målsättningen att hälften av årsklassen unga vuxna ska ha en högskoleexamen 2030 krävs ett målmedvetet arbete. Det här betyder samarbete mellan många aktörer, inte minst mellan yrkesutbildningen på andra stadiet och yrkeshögskolan. Vi är på god väg, men här finns ännu mycket vi kan göra och utveckla tillsammans. Det är vidare viktigt att notera den politiska dimensionen i det hela, genom att justera examenstaken för högskolor runtom i landet påverkar UKM också flyttströmmarna i landet. Ingen högskola och ingen region vill här bli en förlorare. Novia har därför till UKM gått in med ett ambitiöst förslag till höjning av högskolans examenstak. 

Örjan Andersson, rektor och VD vid Yrkeshögskolan Novia

Finland är de många festivalernas land. Speciellt sommartid arrangeras kulturfestivaler med varierande teman på många orter. Forskningscentret Cupore påvisar i en färsk rapport att festivalerna har en mycket positiv effekt ekonomiskt, socialt och konstnärligt. Men den stora lokalt förankrade österbottniska festivalen, som skulle samla folk från hela svenska Österbotten, lyser ännu med sin frånvaro! Kanske är det dags sommaren 2020? 

Det kulturpolitiska forskningscentret Cupore har granskat vilka effekter de finländska festivalerna som erhåller statsunderstöd har då man bedömer kulturella, sociala och ekonomiska aspekter. Undersökningen är befogad, eftersom det ordnas många festivaler och de lätt kan avfärdas som betydelselösa kommersiella jippon. En ingående granskning ger en mångsidigare bild av festivalerna, som visar sig ha omfattande effekter konstnärligt, socialt och ekonomiskt. 

Festivalarrangörerna i undersökningen framhåller att det inte går att beskriva festivalernas framgång endast i termer av ekonomisk vinst och deltagarsiffror, eftersom också de sociala och konstnärliga värdena stor betydelse. När arrangörerna i undersökningen bedömer de faktorer som mäter de enskilda festivalernas framgång, tilldelas de ekonomiska faktorerna endast 12 procent av värdet. Publikens nöjdhet ger de ett värde på hela 44 procent, finansiärernas belåtenhet 19 procent och festivalens höga konstnärliga nivå 12 procent av värdet.

Festivalarrangörerna i undersökningen bedömer den egna festivalen som unik. De flesta säger också att platsbundenheten har så stor betydelse att festivalen inte kunde arrangeras på någon annan plats än den nuvarande. Alla arrangörer uppger stolt att deras festival förbättrar lokalbefolkningens trivsel och livskvalitet. Talkoinsatserna sägs vara viktiga i sammanhanget, och talkoarbetet uppges skapa nya sociala band och stärka vi-känslan på orten. Utredaren Mervi Luonila konstaterar också att ”de lokala festivalerna intresserar den lokala befolkningen, skapar en känsla av gemenskap och har en låg tröskel för deltagande”.

Festivalernas sysselsättande effekt innebär både en konstnärlig och en ekonomisk effekt. Den direkta men framförallt den indirekta sysselsättningseffekten är stor, och de 14 festivaler som undersökningen fokuserar på uppger att de tillsammans år 2018 sysselsatte 7000 personer med lön och dessutom engagerade 1800 talkoarbetare. Största delen av dessa är visstidsanställda, men det oaktat är sysselsättningseffekten stor. 

De stora festivalerna är också oftast ekonomiskt lönsamma, eftersom de har många olika inkomstkällor bestående av både offentliga och privata medel. De lokala ekonomiska kringeffekterna är också betydande. Som exempel kan nämnas att varje besökare på Tangomarknaden i Seinäjoki använder i medeltal 300 euro i staden. Många företagare har alltså stor nytta av att en festival arrangeras på den ort de själva verkar.

De konstnärliga effekterna av festivalerna består av flera viktiga komponenter. Arrangörerna syftar ofta till att stärka statusen för en viss kulturform i Finland, och många av dem har också nya kulturyttringar på programmet. Tre av fyra uppger dessutom att de har uruppförande av ny finländsk kultur på sin festival.

Är det då läge för att arrangera en svenskösterbottnisk festival? Hur skulle det vara med en festival som är helt unik för Österbotten, som har ett konstnärligt högtstående innehåll och som ger positiva effekter kulturellt, socialt och ekonomiskt? 

På KulturÖsterbotten tycker vi att det är en prima idé! Reservera lördagen den 15 augusti 2020 och håll utkik! 

Ann-Maj Björkell-Holm

kulturchef, KulturÖsterbotten

Källa: Taide- ja kulttuurifetivaalien vaikuttavuus. Opetus- ja kulttuuriministeriön harkinnanvaraiset valtionavustukset festivaaleille vuonna 2018. M Luonila, A Kurlin, S Karttunen, M Mäenpää. Cupore 2019. 

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar, och Finland är inget undantag. Forskning visar att vårt land värms upp snabbare än många andra delar av världen. En av de mest påtagliga effekterna är att vintrarna blir kortare och mildare, medan somrarna blir varmare. Det här påverkar inte bara vårt dagliga liv, och våra årstider utan hela vårt ekosystem. Många växt- och djurarter anpassar sig till de förändrade förhållandena, vilket kan leda till att vissa arter blommar tidigare eller att deras livscykler förändras.

Till exempel kan vi se att pollinatörer som bin och fjärilar påverkas av förändringarna, vilket i sin tur kan påverka vår matproduktion. Inom jordbruket kan klimatförändringarna både medföra utmaningar och möjligheter. Med varmare temperaturer kan vi odla nya grödor, men vi måste också vara beredda på extrema väderförhållanden som torka eller översvämningar. Det här ställer nya krav på våra bönder och på hur vi planerar vår livsmedelsproduktion.

Dessutom kan de mildare vintrarna påverka vår hälsa. Ökade allergier och förändrade mönster för smittsamma sjukdomar är några av de potentiella konsekvenserna av ett förändrat klimat. Årstidsväxlingarna har också en djupgående inverkan på vårt välbefinnande och livsstil. Forskning visar att förändringar i årstiderna kan påverka vår psykiska hälsa, vår fysiska aktivitet och till och med våra sociala mönster. Kortare vintrar och längre somrar kan till exempel leda till ökad utomhusaktivitet och mera social samvaro.

Inom Söfuk är vi medvetna om utmaningarna med klimatet och vi arbetar aktivt med vår nya strategi som fokuserar på just hållbarhet. Det är viktigt att lyfta fram det betydelsefulla arbete som vi alla kan och bör göra. Var och ens val, stort som smått, har en betydelse. Genom att integrera hållbarhet i våra processer och beslut kan vi bidra till en mera hållbar utveckling och minska på vår klimatpåverkan. Vi kan alla tillsamamman inom organisationen och med våra kunder samt studerande sträva efter en mera hållbar och medveten livsstil, där vi värnar om vår vackra natur och de årstider som gör Finland så unikt.

De flesta av oss har märkt att den mångkulturella och internationella dimensionen hela tiden stärks i vårt arbetsliv och vårt samhälle. I ett historiskt perspektiv är utvecklingen snabb och berör eller kommer i framtiden att beröra oss alla. Jag ska inte göra något försök att i denna korta text beskriva denna komplexa helhet som under de senaste åren tyvärr präglats alltmer av geopolitiska frågor och säkerhetspolitiska aspekter.

Även den högre utbildningen i vårt land konfronteras med geopolitiska spänningar som man inte kan bortse från, men till största delen handlar det ändå för yrkeshögskolan om utbildning, utveckling, arbetsliv och region. Och alla dessa uppgifter får en allt starkare internationell dimension. Det handlar om konkurrenskraft, om globala marknader för exportindustrin och indirekt underleverantörsnätverken, den globala konkurrensen om arbetskraft som ses i både immigration och emigration, samt om nationens och regionernas förmåga att erbjuda attraktiva miljöer präglade av ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.

I Yrkeshögskolan Novias strategi lyfter vi fram tre övergripande strategiska mål; Global orientering för en hållbar framtid, Digitalt lärande och digitala tjänstersamt Flexibel utbildning för kontinuerligt lärande. Vi vill vara en dynamisk, internationell högskola med högklassig utbildning samt forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som stöder arbetslivet.

Inom vårt strategiska mål Global orientering för en hållbar framtidförenas internationellt samarbete med våra ambitioner att stöda en utveckling i riktning mot hållbara samhällen och lösningar, såväl regionalt som globalt. Nyligen kunde vi glädas över miljonfinansiering från utrikesministeriet för ett samarbete kring hållbara energilösningar i Zambia. Det är ett resultat av målmedvetet arbete de senaste åren med att etablera global aktivitet inom såväl utbildning som forsknings- och utvecklingsverksamhet. Novia har sedan länge ett väletablerat samarbete i Asien och nu stärker vi aktiviteten i Afrika och Latinamerika.  

Genom internationellt samarbete får vi ny erfarenhet och influenser genom kontakter och nätverk. Högskolan behöver genomsyras av ett globalt och hållbart förhållningssätt för att stöda våra studerande och i förlängningen vårt arbetsliv och våra regioner. De internationella aktiviteterna är samtidigt en del av kompetensutvecklingen, där lärare och andra experter inom vår högskola kan samla internationell erfarenhet och intryck. På så sätt blir den internationella dimensionen en självklar del av vardagen. Jag har själv bott och arbetat i sex olika länder och har upplevt varje vistelse som mycket berikande, både på ett personligt och professionellt plan.

Avslutningsvis vill jag påminna om att högskolans internationella verksamhet inte är någon skild eller isolerad verksamhet. Den är bara en annan dimension av det vi gör i förverkligandet av högskolans uppgifter; att utbilda för yrkesinriktade expertuppgifter och bedriva tillämpad forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som gynnar yrkeshögskoleundervisningen, främjar arbetslivet och den regionala utvecklingen. 

Novias strategiska mål Global orientering för en hållbar framtid stöder FN:s mål att skapa en rättvisare, mer hållbar och bättre värld.

De flesta av oss har märkt att den mångkulturella och internationella dimensionen hela tiden stärks i vårt arbetsliv och vårt samhälle. I ett historiskt perspektiv är utvecklingen snabb och berör eller kommer i framtiden att beröra oss alla. Jag ska inte göra något försök att i denna korta text beskriva denna komplexa helhet som under de senaste åren tyvärr präglats alltmer av geopolitiska frågor och säkerhetspolitiska aspekter.

Även den högre utbildningen i vårt land konfronteras med geopolitiska spänningar som man inte kan bortse från, men till största delen handlar det ändå för yrkeshögskolan om utbildning, utveckling, arbetsliv och region. Och alla dessa uppgifter får en allt starkare internationell dimension. Det handlar om konkurrenskraft, om globala marknader för exportindustrin och indirekt underleverantörsnätverken, den globala konkurrensen om arbetskraft som ses i både immigration och emigration, samt om nationens och regionernas förmåga att erbjuda attraktiva miljöer präglade av ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.

I Yrkeshögskolan Novias strategi lyfter vi fram tre övergripande strategiska mål; Global orientering för en hållbar framtid, Digitalt lärande och digitala tjänstersamt Flexibel utbildning för kontinuerligt lärande. Vi vill vara en dynamisk, internationell högskola med högklassig utbildning samt forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som stöder arbetslivet.

Inom vårt strategiska mål Global orientering för en hållbar framtidförenas internationellt samarbete med våra ambitioner att stöda en utveckling i riktning mot hållbara samhällen och lösningar, såväl regionalt som globalt. Nyligen kunde vi glädas över miljonfinansiering från utrikesministeriet för ett samarbete kring hållbara energilösningar i Zambia. Det är ett resultat av målmedvetet arbete de senaste åren med att etablera global aktivitet inom såväl utbildning som forsknings- och utvecklingsverksamhet. Novia har sedan länge ett väletablerat samarbete i Asien och nu stärker vi aktiviteten i Afrika och Latinamerika.  

Genom internationellt samarbete får vi ny erfarenhet och influenser genom kontakter och nätverk. Högskolan behöver genomsyras av ett globalt och hållbart förhållningssätt för att stöda våra studerande och i förlängningen vårt arbetsliv och våra regioner. De internationella aktiviteterna är samtidigt en del av kompetensutvecklingen, där lärare och andra experter inom vår högskola kan samla internationell erfarenhet och intryck. På så sätt blir den internationella dimensionen en självklar del av vardagen. Jag har själv bott och arbetat i sex olika länder och har upplevt varje vistelse som mycket berikande, både på ett personligt och professionellt plan.

Avslutningsvis vill jag påminna om att högskolans internationella verksamhet inte är någon skild eller isolerad verksamhet. Den är bara en annan dimension av det vi gör i förverkligandet av högskolans uppgifter; att utbilda för yrkesinriktade expertuppgifter och bedriva tillämpad forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet som gynnar yrkeshögskoleundervisningen, främjar arbetslivet och den regionala utvecklingen. 

Novias strategiska mål Global orientering för en hållbar framtid stöder FN:s mål att skapa en rättvisare, mer hållbar och bättre värld.

Vi har nu erfarenhet av att ha arbetat på distans under den så kallade coronavåren. När augusti kom och vi kunde återgå till arbetsplatsen var vi alla glada över att få träffa kollegorna och lättade över att kunna återgå till något som för en tid liknade ett normalförhållande. Ganska snart fick vi sedan igen återgå till att huvudsakligen jobba på distans. Vi börjar alltså alla ha rätt mycket erfarenhet av detta. 

Många tror att erfarenheterna också på längre sikt kommer att förändra vårt sätt att arbeta, hur vi ser på arbetsplatsen och arbete hemifrån. Fastighetsförmedlarna vittnar om att många nu vill ha ett extra rum för hemmakontor och efterfrågan på höj- och sänkbara arbetsbord har gått upp bland privatpersoner. Betyder det ökade intresset för distansarbete att arbetsplatsens betydelse minskar? Jag tror inte det, det kan till och med vara tvärtom. 

Många är intresserade av att fortsätta jobba på distans också efter pandemin, inte som regel, men nog som ett komplement. Till fördelarna med distansarbetet hör att det minskar resandet, både till jobbet och till olika möten. Det här sparar tid, pengar och miljö. Många upplever också att arbetet effektiveras genom att man ibland jobbar hemifrån. Alla initiativ som stöder hållbarhet, effektivitet och arbetshälsa bör uppmuntras. Samtidigt bör man observera att vi alla är en del av varandras arbetsmiljö och att arbetsgemenskapen huvudsakligen skapas på arbetsplatsen. Mycket av den dynamik som uppstår i fysiska träffar, såväl planerade som spontana, är svår att skapa i distansmöten. 

Det är många saker att väga in, men mycket talar för att vi framöver kommer att jobba allt mera flexibelt beträffande både tid och framför allt plats. Vad betyder det för den fysiska arbetsmiljön och för kontoret? Kanske det mest uppenbara svaret är att om allt fler jobbar en del av veckan på distans så kommer det att frigöra utrymme. Fler människor kan då använda samma arbetspunkt eller rum. Utrymmena kan alltså minskas eller fler kan anställas utan att man behöver hyra upp nya utrymmen. Det som sparas i hyreskostnader kan i stället användas för den egentliga verksamheten.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det kommer samtidigt att ställas högre förväntningar och krav på arbetsplatsen och arbetsmiljön. Vi behöver planera våra utrymmen allt bättre så att de är trivsamma, ergonomiska, stärker arbetsgemenskapen och ger ett verkligt mervärde jämfört med distansarbetet. Utvecklingen är både en utmaning och en möjlighet. Hur kan vi erbjuda den bästa upplevelsen och en arbetsmiljö och -gemenskap som både lockar och stöder? 

Jag tror att det nu är tillfälle att diskutera kvaliteten i arbetsmiljön. Används alla utrymmen ändamålsenligt? Vad ska vi beakta i kommande uppdateringar? En utveckling av arbetsmiljön drar alla nytta av, både de som jobbar delvis på distans och de som är på plats. Och det handlar inte bara om den fysiska arbetsmiljön, utan också den psykiska. Det är viktigt att alla deltar i den här diskussionen för tillsammans kan vi skapa morgondagens arbetsplats! 

Vad vill vi vara 2035? Vår organisation är mitt i en strategiprocess. Strategiarbete och -dokument är inte alltid det mest spännande – en kan tycka att det är flummigt, en annan kanske undrar hur en ny strategi nu egentligen ska kunna ändra på det rådande.

När en strategi är klar är det inte bara det slutliga dokumentet som är produkten, utan också processen bakom den. Det slutliga dokumentet får inte heller fastna i skrivbordslådan. Vår vardag och vårt agerande borde följa det som vi fastslagit som mål, som vision och som värdegrund. Det är en utmaning, men det kan vara början på någonting nytt. Något trendsättande.

Det finns stora trender som präglat mänskligheten under historiens lopp.

Industrialiseringen innebar övergången från hantverk till maskindriven produktion, vilket ledde till ekonomisk tillväxt och urbanisering. Samtidigt skapade den nya miljöutmaningar och förändrade arbetsvillkor.

Globaliseringen har knutit samman världen genom handel, teknik och kulturutbyte. Den skapar både möjligheter och utmaningar, som ökad rörlighet men också ekonomisk ojämlikhet.

Digitaliseringen har gjort information och tjänster mer tillgängliga och effektiva genom ny teknik. Den förändrar arbetsliv, kommunikation och samhällets struktur men kräver också ny kompetens och digital integritet.

Idag kan vi prata om hållbarisering, som innebär att ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter integreras i beslutsfattande och verksamheter för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling. Företag och organisationer ställs inför ökade krav på ansvarstagande inom klimat, arbetsförhållanden och ekonomisk rättvisa. Det handlar inte bara om att minska negativa effekter utan också om att skapa nya, hållbara lösningar.

Inom Söfuk står vi på en solid grund av planer och styrdokument, men för att nå vår ambition behöver vi knyta samman våra insatser. Strategiarbetet handlar inte bara om att anpassa oss till dagens förutsättningar, utan att också våga blicka framåt och skapa lösningar som är både innovativa och långsiktiga.

Vad händer nu?

Vår strategiprocess är ett gemensamt projekt där varje medarbetares input spelar en central roll. Under vintern och våren 2025 kommer arbetet att intensifieras, med workshops, diskussioner och reflektioner som inkluderar flera nivåer i organisationen. Styrelsen kommer i juni att behandla förslaget till vår nya strategi – ett förslag som byggs på de insikter och idéer vår personal bidragit till.

Hållbarhet i fokus

Hållbarhet är hjärtat i vår strategi för 2035, och det är upp till oss alla att omsätta de tre hållbarhetsperspektiven – ekologiskt, socialt och ekonomiskt – i vårt dagliga arbete. Det handlar om större frågor där vi styr upphandlingar till mer hållbara val. Det handlar om mindre, konkreta handlingar som kan göra skillnad i vardagen. I det långa loppet påverkar det vår omgivning, vår region och vårt samhälle. Det är vår chans och vårt skyltfönster att visa att vi vågar vara vägvisare.

Under personalens strategidagar har vi utgått från att vi ska våga tänka stort och våga tänka nytt.

Strategi handlar om mer än dokument och processer – det handlar om människorna i organisationen. Tillsammans kan vi skapa en miljö som är hållbar och inspirerande, både för oss själva och för de vi verkar för. Också ”omöjliga” idéer är grunden för något nytt, för det är genom kreativitet och samarbete vi kan förverkliga en gemensamm vision.

Strategi 2035 är inte en färdig karta, utan en riktning och en möjlighet. Minns att framtiden är det enda vi själva kan påverka.

”I mötet med konstnärligt skapande väcks vår fantasi, vår förmåga att se möjligheter. Vi stärks i empati och solidaritet.” Så skriver Stefan Jonsson i boken ”Den otyglade skönheten, fem saker konsten vet om demokrati.”

I boken skriver författaren om hur viktigt det är att vi läser för våra barn. Inte för att de ska kunna 50 000 ord då de är vuxna, utan för att de med hjälp av böckerna lär sig om världen, om människorna, om sig själva och på det sättet lär sig att navigera sig framåt i sina egna liv.

Konsten lär oss att tänka själva och se alternativ, och att förstå oss själva och varandra. Se det mänskliga i varandra. Precis det som populister, extremister och en-partirörelser har gjort allt för att utrota i de samhällen där de kommit till makten. Dessa partier vill att vi bara ska se verkligheten på ett sätt, nämligen deras. Stefan Jonsson skriver att de länder under andra världskriget som behöll sina satsningar på konst och kultur undvek att bli fascistiska.

Men världen är mångfacetterad och rik, hemsk och underbar. Människorna är både goda, rädda och onda, men ändå främst goda. Framför allt är vi alla människor. Och demokratin, vår västerländska demokrati vilar på människovärdet, att vi alla har lika rätt att leva här på jorden. Flykting eller fri, fattig eller rik. På detta vilar vår demokrati.

Och den vill vi ha kvar.

Att konsten och kulturen nu beläggs med stora nedskärningar är därmed en fara inte bara för samhällets kreativitet utan också för vår demokrati. Vi behöver vår fantasi, våra möjligheter, vår förmåga att skapa drömmar och framtidshopp.

Konsten och kulturen är livsviktig, den är inte en guldkant, eller en underhållning. För många kan mötet med konsten rädda deras liv.

 Motsatsen till depression är expression. Vi behöver alla mera uttryck, mera konst i våra liv. Och för alla som värnar om vår demokrati, stöd konsten och kulturen. Ni vinner i längden. Och läs Stefan Jonssons bok.

Alla mår bra av konst och kultur. Att få njuta av bildkonst, musik, att dansa, skriva, läsa, skapa själv med alla sinnen och utvecklas inom konsten borde vara en självklarhet för alla. Och för väldigt många är det möjligt. Många vuxna tar del av fria bildningens kursutbud inom konst och kultur. Barn och unga kan ta del av grundläggande konstundervisning (GRK) eller annan hobby- och fritidsverksamhet som finns i de flesta kommuner, dock med varierande utbud och varierande upprätthållare.

Men vad händer när ett barn har särskilda behov? I skolan har barnet rätt till stöd och assistens men vad händer när skoldagen är slut och barnet vill fortsätta med en hobby, till exempel musikstudier inom grundläggande kostundervisningen? Lagstiftning är entydig: alla barn och unga har rätt till en meningsfull fritid. Även barn med särskilda behov ska få tillräckligt stöd för att kunna delta i konst- och kulturhobbyer som arrangeras av hemkom­munen eller av offentligt finansierade aktörer.

Men hur ser verkligheten ut? Det finns brister i strukturer, resursering och samarbete som kunde garantera att även barn med särskilda behov har möjlighet att delta i GRK. Denna grupp lämnas i värsta fall helt utanför. Det finns stora skillnader mellan våra kommuner, vad som erbjuds inom ramen för hobbyverksamhet och även åt vem. Undersökningar som gjorts av Handikappforum och Människorättscentret (2018) visar brister i möjligheterna att delta i hobby- eller fritidsverksamhet. Av gruppen barn under 16 år med funktionsnedsättning upplevde 69% möjligheten att kunna delta i hobby- och fritidsaktiviteter som ganska dålig eller dålig.

Ansvarsfördelningen mellan kommun och välfärdsområde bör redas ut. Vem ska ansvara för resursering och koordinering av stödåtgärder inom konst- och kulturhobbyer för barn med specialbehov? En personlig assistent (bekostas av välfärdsområdet) kan följa med barnet även på fritiden medan en skolgångshandledare (bekostas av kommunen) finns som stöd enbart under skoltid.

Det finns modeller för hur man kunde ordna GRK och hobbyer så att även barn med specialbehov kan delta, till exempel tvålärarmodellen (modell där två lärare undervisar parallellt för att inkludera elever som behöver extra stöd) eller undervisning i smågrupper. Men detta kräver en prioritering av resurser i budgeteringsskedet och medvetenhet om vilka behov som finns. Många gånger når inte informationen om specialbehov fram till anordnaren av hobbyverksamheten eftersom den inte får delas till exempel mellan skolan och fria bildningen.

I april har vi både välfärdsområdesval och kommunalval. Vem av kandidaterna lyfter frågan om alla barns lika rätt till deltagande i konst- och kulturhobbyer? Finns det förtroendevalda som vill jobba för alla barns rätt till en meningsfull fritid, även för dem som behöver mer stöd? Och vem prioriterar finansieringen för barns och ungas lika rätt till en meningsfull fritid?